Ett maraton om dagen för hjärnan

Den 13 juli gav sig Joakim Kungsman, 54, av från Göteborg. Framför honom väntade drygt 70 mils löpning, 18 dagar på vägar och stigar och ungefär ett maraton om dagen.

På ryggen bar han det han behövde för resan. Tält, sovsäck, kläder, mat och vatten. Någon följebil hade han inte. De flesta nätterna sov han i tält och varje morgon började samma rutin: packa ihop, få upp ryggsäcken på axlarna och börja springa.

Den 30 juli nådde han Stockholm.

Men för Joakim handlade resan om betydligt mer än att se hur långt kroppen kunde bära honom.

– Hjärnan är det absolut mest centrala i våra liv. Till största delen är allt vi gör kopplat till det som händer i hjärnan, säger han.

Joakims intresse för hjärnan är inte nytt. Han har en kandidatexamen i kognitiv neurovetenskap från Högskolan i Skövde, där han läste programmet Medvetandestudier.

I dag arbetar han som iOS-utvecklare, men fascinationen för hjärnan och medvetandet har stannat kvar.

Vad är det egentligen som gör att vi vaknar på morgonen och upplever en verklighet? Hur uppstår ett medvetande? Varför förändras en människa när vissa delar av hjärnan drabbas av sjukdom eller skada?

Joakim ställer frågorna av många skäl.

Hans pappa gick bort i hjärntumör för snart två år sedan. Hans farfar levde med Alzheimers sjukdom och hans systers man dog plötsligt efter en kraftig hjärnblödning. Även andra personer i hans närhet har drabbats av bland annat Parkinsons sjukdom och hjärntumör.

– Jag har på nära håll sett hur snabbt livet kan förändras när hjärnan drabbas och hur det påverkar både personen och människorna runt omkring.

När han bestämde sig för att koppla sitt löpäventyr till en insamling blev därför hjärnforskningen ett naturligt val.

– Vi vet väldigt, väldigt lite om ett så komplext organ som hjärnan. Vi behöver pengar både för att förstå hur den fungerar och för den rena grundforskningen.

Under de 18 dagarna blev Joakims eget nervsystem samtidigt en högst konkret del av äventyret.

Vissa dagar närmade sig temperaturen 30 grader. Under de första dagarna hade kroppen svårt att ta emot mat. Axlarna belastades av den tunga ryggsäcken och varje dag innebar fem–sex timmar eller mer i rörelse.

Ändå fortsatte han.

En viktig förklaring var att aldrig tänka på hela sträckan samtidigt.

– Att ha ett tydligt delmål varje dag gjorde allting väldigt enkelt. Hade jag bara tänkt att jag skulle till Stockholm, utan några mål däremellan, hade det kanske känts oöverstigligt. Nu skulle jag bara till nästa punkt.

Han beskriver också hur långdistanslöpningen förändrade hans mentala tillstånd. Efter tillräckligt lång tid i rörelse kunde smärta dämpas och ersättas av lätthet och ibland eufori.

Vid några tillfällen skrattade och grät han samtidigt.

För någon som har studerat kognitiv neurovetenskap blev resan nästan som en påminnelse om hur tätt sammanflätade hjärna och kropp är.

– Hjärnan kan vara ens största motståndare, men också den viktigaste kraften framåt.

Det var samtidigt något annat som hände under de långa timmarna ensam.

Göta kanal hade en särskild betydelse för Joakim. Där fanns ljusa barndomsminnen tillsammans med hans pappa och båten. Att följa kanalen blev därför också ett sätt att röra sig genom sitt eget minne.

Efter pappans död hade sorgen haft svårt att få utrymme. Praktiska frågor kring dödsboet har tagit mycket kraft.

– Jag ville springa utefter ”memory lane”, för att få den kopplingen igen och trigga igång de gamla minnena och ha tid för dem. Alla vardagsproblem var jag tvungen att lämna hemma.

Ett av resans starkaste ögonblick kom vid Beatebergs kyrka nära sjön Viken.

Joakim gick in och där var fullständigt stilla.

Han tände ett ljus för sin pappa.

– Och tårarna bara kom.

Kyrkan var egentligen inte en del av hans barndomsminnen. Ändå blev det just där som sorgen kom ikapp honom.

– Tiden stod totalt still. Tårarna bara vällde fram. Det var nog en av de största orsakerna till varför jag sprang.

Med löpningen vill Joakim också väcka en större fråga: hur mycket vet vi egentligen om det organ som formar hela vår upplevelse av världen?

Trots stora forskningsframsteg återstår mycket att förstå om varför sjukdomar i hjärnan uppkommer, hur de kan upptäckas tidigare och hur de bäst kan behandlas.

Det är därför Joakim tycker att fler borde se stödet till hjärnforskningen som något som berör oss alla.

– Även om man inte känner någon med en hjärnsjukdom eller hjärnskada handlar det om att investera i sin egen framtid. Man vet aldrig vad som händer i livet.

Hans ursprungliga mål var att samla in 100 000 kronor till Hjärnfonden. Men målgången i Stockholm betyder inte att engagemanget tar slut. Han planerar att fortsätta föreläsa, berätta om resan och sprida insamlingen vidare.

För de 73 milen från Göteborg till Stockholm var aldrig bara en fysisk utmaning.

Varje steg hade ett större mål.

Mer forskning. Mer kunskap. Och bättre möjligheter att förstå det organ som gör oss till dem vi är.