”Rehabilitering efter stroke måste ges bättre möjligheter att vara forskningsbaserad”

Varje år insjuknar 25 000 personer i Sverige i stroke, som är den tredje vanligaste dödsorsaken. En stroke orsakas antingen av en blodpropp som stoppar blodflödet till en del av hjärnan, eller av en blödning när ett blodkärl brister. I båda fallen kan hjärnvävnad snabbt skadas, vilket gör stroke till ett akut tillstånd. Stroke kan påverka både rörelseförmåga och tal, liksom känsel och syn.

– Förr var stroke något man inte gjorde något åt, man visste inte vad man skulle göra med patienterna, konstaterar Katharina Stibrant Sunnerhagen, professor i rehabiliteringsmedicin vid Göteborgs universitet och WHO-expert på strokerehabilitering.

Inte förrän på 1970-talet började man forska kring vad som kunde öka överlevnaden. Rehabiliteringen hamnade däremot länge i skymundan.

Rehabilitering handlar om mjuka och därmed också mer svåravlästa värden, konstaterar Katarina Stibrant Sunnerhagen och tillägger att det även finns organisatoriska problem som komplicerar rehabiliteringsforskningen.

– Det som sker på stroke-enheterna går att studera. Det svåra är när patienterna lämnat sjukhuset. Då ansvarar flera olika aktörer för rehabiliteringen, som primärvården och kommunen.

Hon har själv forskat om stroke sedan 1990-talet och leder ett forskningsteam på närmare 30 personer – det största i Sverige, och troligen också i Europa – som forskar kring strokerehabilitering.

Genom både kvantitativa studier med flera tusen deltagare och återkommande, kvalitativa intervjuer med strokepatienter undersöker de hur personerna mår på längre sikt, vilken träning som fungerar och vilka som kommer tillbaka i arbete.

– Numera vet vi till exempel att tidig, understödd, hemgång fungerar bra. Till och med fem år efter stroken är de som fått tidig, understödd hemgång i bättre form än de som stannat kvar längre på sjukhuset.

Tillsammans med forskare i Norge och Lettland studerar de också strokepatienter i deras hemmiljö.

– Vi undersöker hur man kan stötta människor så att de tränar i vardagen, förklarar hon och nämner att till synes väldig enkla saker kan göra skillnad, som att använda en vanlig visp istället för elvisp.

På den egna forskningsenheten på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg undersöker hennes team även patienters förändringar i styrka och motorik.

– Hur vet man om någon förbättrat sin rörelseförmåga? Vi kan se om patienten kompenserar med andra kroppsdelar, till exempel lutar sig framåt för att lyfta ett glas.

Katharina Stibrant Sunnerhagen medverkar även i en studie kring hjälpmedel för träning hemma. Tack vare en ärm med elektroder kan patienter via en skärm se hur de rör armen och själva mäta förbättringar.

Hennes forskning är vardagsnära, vilket också gör stöd från Hjärnfonden särskilt betydelsefullt:

– Det är jätteviktigt. Folk tycker att det vi forskar på verkar enkelt, och det är svårare att få genomslag för sådant som är begripligt.

Ett annat viktigt forskningsområde är hur rehabiliteringen kan bli mer individanpassad. Både genetiskt arv och vanor spelar stor roll, liksom hur mycket träning olika personer tål:

– Vi måste bli mer lyhörda för vad patienten vill. Det handlar om att få ett liv som fungerar.