Stroke-drabbade Gunilla: ”Min dotter ville ringa ambulans, men jag sa nej”

Jag hade kommit hem från min bror och ställt cykeln i garaget när huvudet exploderade. Smärtan var så intensiv att jag tappade andan, men jag lyckades ändå stappla in i huset. Min dotter reagerade direkt och ville ringa ambulans, men jag sade nej. Smärtorna antog jag berodde på sviterna efter en gammal cykelolycka. Hon gav mig alltså motvilligt värktabletter istället och hjälpte mig i säng. Där låg jag sedan, åt tabletter och försökte ignorera smärtorna – men ingenting hjälpte.

Morgonen därpå började jag kräkas och insåg till slut att jag måste till läkare, så min bror körde mig till Edsbyns Hälsocentral. Därifrån skickade de mig direkt till Bollnäs Sjukhus där jag blev röntgad. Läkarna konstaterade en stor blödning i hjärnan. Jag hade fått en stroke. Jag kördes direkt till Akademiska Sjukhuset i Uppsala för operation och en enda tanke trängde igenom smärtorna – jag ska överleva, jag vill uppleva barnbarn!

Trots att jag åkt till akuten först dagen efter min stroke och dessutom ätit värktabletter, vilket kan förvärra situationen, så gick operationen bra. Läkarna konstaterade också att jag haft en enorm tur. Jag kunde knappt resa mig ur sängen, men jag levde! Den enorma lyckokänslan hjälpte mig när jag två veckor senare skulle börja lära mig att sitta upp, stå, gå igen – och den lever jag på än idag.

Efter ett år fick jag komma till Länsrehabiliteringen i Sandviken. Där fick jag ett helt vårdteam med egen läkare, sjukgymnast, psykolog, arbetsterapeut och fritidspedagog. Det blev en otroligt bra och värdefull rehabilitering med mycket träning och många olika tester. Alla jag mött inom vården, min familj och alla andra omkring mig har varit helt fantastiska och gett mig ett oerhört stöd. Omtanke ger så mycket energi och den fick mig också att orka igenom den långa rehabiliteringen som fortfarande pågår.

Idag mår jag ganska bra, bara jag lyssnar på min kropp. Den stora sorgen är att jag inte längre kan arbeta. Jag blir allt för snabbt trött och har svårt med minnet och koncentrationen. Det som också grämer mig är att jag lät envisheten komma i vägen när det hände. Hade jag struntat i värktabletterna och låtit min dotter ringa ambulans direkt, så kanske jag varit ännu friskare idag, vem vet? Men jag lever och är tacksam över allt som jag faktiskt klarar att göra. Jag har dessutom fått två barnbarn!

Gunilla Frid Nilsson, 60 år, Edsbyn.