Demens – en stressjukdom?

Hjärnforskare har länge misstänkt att det finns ett samband mellan demens och psykosociala faktorer som depression och långvarig negativ stress. Både djurförsök och studier på människor har pekat i den riktningen, men uppföljningstiden har varit för kort för att det ska vara möjligt att dra några långtgående slutsatser.

Nu publiceras för första gången resultaten från en mycket mer omfattade studie, CAIDE, där 1449 personer undersöktes i 50-årsåldern och igen i 70-årsåldern – drygt 20 år senare.

– Att man kan bli deprimerad av att bli dement är inte så konstigt. Vad vi ville ta reda på var om det också kan vara tvärt om, att depressioner är en riskfaktor för att utveckla demens. Länge har demensforskningen fokuserat på rent biologiska faktorer. Vissa personer bär på arvsanlag som medför en ökad risk för demens. Vi vet sedan tidigare att högt blodtryck är en riskfaktor, och så vidare. Det spännande med den här studien – förutom att den är så omfattande – är att vi har kunnat titta på vilken effekt psykosociala faktorer har för hjärnans hälsa på lång sikt. Och vad vi har kunnat visa har förvånat mig som läkare – psykosociala faktorer är lika viktiga som biologiska.

Slutsatserna av studien är slående.

Ett vanligt inslag i depressioner är hopplöshet – känslan att livet inte leder någonvart, så som man kan känna i samband med till exempel arbetslöshet eller en skilsmässa. Och sådana känslor verkar sätta igång processer i hjärnan som på sikt kan ha negativa effekter på vår kognitiva förmåga.

Vad vi har kunnat visa är att de som drabbas av hopplöshet i medelåldern löper en dubbelt till tre gånger så stor risk att drabbas av demens på äldre dagar.
Miia Kivipelto betonar att demens inte är någonting som man drabbas av över en natt.

– Det är ett långsamt förlopp, och det kan ta 10-20 år innan symptomen märks. Även om man inte ”blir dement” förrän sent i livet så börjar sjukdomsförloppet ofta i medelåldern. Personer som diagnosticeras med till exempel Alzheimers sjukdom har ofta burit på sjukdomen i 20-30 år.

Hopplöshet är inte den enda psykosociala faktor som undersökts i studien. En annan är stress.

– Man kan säga att det finns en bra sorts stress, som sporrar oss att anstränga oss lite extra. Men sen finns det dålig stress – känslan av att inte ha kontroll över sin livs- eller arbetssituation, en känsla som är förknippad med ångest. Och sådan stress – om den är varaktig – verkar ha nästan lika allvarliga långsiktiga effekter för vår mentala hälsa som hopplöshet.

Varför vet vi inte, men en teori är att ökade kortisolnivåer i blodet har negativa effekter på hippocampus, en del av hjärnan som är viktig vid bildandet av nya minnen. En annan teori är att stress försämrar kroppens immunförsvar. En tredje teori kopplar stress till depression och hopplöshet.

Slutsatserna är både oroande och hoppingivande.

– Jag har en känsla av att både hopplöshet och stress ökar i samhället, speciellt i storstäderna, och på så sätt är de här slutsatserna förstås oroande inför framtiden. Å andra sidan: ju mer vi förstår om orsakerna till att vi utvecklar demens, ju bättre blir våra möjligheter att identifiera risker och sätta in åtgärder tidigt. Det är ju lättare att förhindra sjukdom som beror på omständigheter som vi kan förändra, än sjukdom som orsakas av genetiska faktorer.

– Men, avslutar hon, det behövs mycket mer forskning.