-Det var mamma som till slut tog initiativ till att gå till doktorn, hon sa att hon kände sig annorlunda i huvudet., säger Kirsten Åkerman. För läkaren var det uppenbart att det var Alzheimers sjukdom.
En blick från insidan av Alzheimers sjukdom
Kirstens mamma Ingrid är i ett sent stadium av Alzheimers sjukdom – och vet det. ”Det är som en kolorerad vind som ständigt blåser genom mina tankar”, säger hon själv. Läs Kirstens berättelse om sin mamma här.
Min mamma jobbade som gymnasielärare i språk och historia under hela sitt yrkesliv. Hon var djupt engagerad i sitt jobb, framförallt i de elever som behövde extra stöd. Samtidigt var hon väldigt närvarande som förälder. På fritiden ägnade sig mamma åt litteratur. Hon läste och läste. Under många år hade hon en bokcirkel med några kollegor. De fortsatte efter pensionen – ja, egentligen ända fram tills sjukdomen kom emellan.
Det säger jag förstås med facit i hand, när mamma först började förändras förstod min syster och jag ingenting. Hon hade alltid varit en extremt välorganiserad person, men plötsligt kunde hon knappt packa en väska. Istället för att stötta blev jag irriterad. Det gör ont att tänka på nu, men det är väl svårt att acceptera när en älskad människa förändras.
Uppenbart att det var Alzheimers sjukdom
Det var mamma som till slut tog initiativ till att gå till doktorn, hon sa att hon kände sig annorlunda i huvudet. För läkaren var det uppenbart att det var Alzheimers sjukdom, även om mamma märkligt nog fick full pott på testerna av intellektet. Däremot fungerade ingenting i testerna av rumsuppfattningen.
Det fick mig att inse att den här sjukdomen kan handla om så mycket annat än glömska. Hade jag vetat det kunde mamma och jag kanske ha sluppit flera år av irritation – och jag kunde istället ha funnits där för henne. Jag tror att samhället i stort skulle vinna mycket på att sådana kunskaper spreds (vilket är en av flera anledningar att stödja Hjärnfonden).
Vi kan fortfarande prata gamla minnen
Sedan diagnosen har mamma blivit mycket sjukare och är nu på ett demensboende. Hon känner tack och lov igen min syster och mig och vi kan fortfarande prata gamla minnen, även om det måste gå långsamt.
Nyligen beskrev hon att ett samtal är som en teaterscen. Hon sitter på bakersta bänkraden och väntar på sin tur att gå upp. Det tar tid att komma fram och ofta hinner hon inte. Det måste vara hemskt, hon som alltid har haft ordets gåva.
De här erfarenheterna har gett mig ett uppvaknande kring hur avgörande hjärnan är – för precis allting i livet. Även om det är för sent för min mamma önskar jag av hela mitt hjärta att vi ska kunna bota Alzheimers sjukdom. Därför hoppas jag att du vill ge en gåva till hjärnforskningen redan idag.
En av de som forskar om Alzheimers sjukdom är Kaj Blennow, professor på Göteborgs universitet. Läs om hans forskning här.
