Annica, 33: ”Att klä på mig och borsta tänderna kändes som att springa en halvmara”
Psykisk ohälsa är tabubelagt och många vågar inte söka hjälp. För Annica Utbult från Göteborg blev det jobb hon tyckte så mycket om också det som stjälpte henne. Planering som inte fungerade, för många övertidstimmar och ofärdiga arbetsuppgifter som hopade sig gjorde till sist att hon kraschade. Idag driver Annica en blogg där hon vill sprida förståelse och visa att ingen är ensam i att leva med psykisk ohälsa.
Min psykiska ohälsa började tidigt. Som barn hade jag inga ord för det men idag skulle jag säga att jag upplevde ångest redan som sexåring. Jag har minnen av att jag kände mig nedstämd och ”meningslös” i perioder. Då, när jag var sex år gammal, dog min farfar. Jag älskade honom så mycket och jag minns precis hans röst, hans lukt, hans mjuka örsnibbar och att han en gång lät mig ta in en lammunge i köket. När han dog mådde jag så otroligt dåligt.
Mycket hände under mina barn- och ungdomsår. Jag var mobbad under högstadiet, blev deprimerad och hade självmordstankar. När jag var 17 år träffade jag en kille som under knappt två år dödshotade och våldtog mig flera gånger, jag blev gravid, gjorde abort, min närmsta vän försökte ta livet av sig och jag fick beskedet att jag antagligen hade cancer.
2005 var jag 21 år gammal och fick min första diagnos, depression, efter att äntligen ha sökt mig till vårdcentralen. Några år senare, 2013, vände jag mig till vården igen på grund av ångest och depression. Jag började medicinera men upplevde inte att det hjälpte mig. Efter ungefär ett år skickades en remiss för att göra en psykiatrisk utredning vilket resulterade i att jag fick diagnosen ADHD under hösten 2014. Efter en rad samtal med psykolog och psykiatriker fick jag ytterligare diagnoser; kronisk ångest och depression. Utöver detta fick jag sedan också diagnosen utmattningssyndrom i juni 2016, efter att symtomen i cirka ett år ”kamouflerat sig” i min ADHD.
Jag blev sjukskriven, först på deltid men sen på heltid. Under flera månader fick jag utesluta saker i mitt liv, som andra ser som självklart. Att borsta tänderna, klä på sig, duscha, för mig kändes det som att springa en halvmara, jag orkade inte. Att åka till mataffären för att köpa mjölk krävde noga planering för att ”spara” energin för att kunna genomföra det.
Med tid blev det bättre. Det gick långsamt, men det blev bättre. I september 2016 började jag arbetsträna två timmar om dagen men det slutade med att jag blev sjuk igen.
Min stress har till största delen berott på mitt arbete men även privatlivet har spätt på med ekonomiska bekymmer när jag varit sjukskriven. På jobbet har planeringen inte fungerat som den ska vilket gjorde att jag ofta jobbade över för att hinna med. Under två år blev jag aldrig klar i tid med de planerade arbetsuppgifterna och arbetsmiljön i det rum jag delade med tre andra medarbetare gjorde att jag ständigt blev avbruten i mitt jobb.
Idag har jag en blogg där jag skriver öppet om mina diagnoser och även om min alkoholism som präglar min personlighet och påverkar min vardag. Psykisk ohälsa är något som idag är väldigt tabubelagt, tyvärr leder det till att många inte vågar söka hjälp. Jag hoppas kunna bidra med en inblick i hur det är att leva med psykiska sjukdomar. Är man själv drabbad hoppas jag kunna ge råd och inspirera andra att söka hjälp. Framför allt vill jag visa att ingen är ensam i det här.
Jag hoppas kunna sprida förståelse och visa att ingen är ensam i att leva med psykisk ohälsa.
Annica Utbult
