Annica, 33: “Att klä på mig och borsta tänderna kändes som att springa en halvmara”

Psykisk ohälsa är tabubelagt och många vågar inte söka hjälp. För Annica Utbult från Göteborg blev det jobb hon tyckte så mycket om också det som stjälpte henne. Planering som inte fungerade, för många övertidstimmar och ofärdiga arbetsuppgifter som hopade sig gjorde till sist att hon kraschade. Idag driver Annica en blogg där hon vill sprida förståelse och visa att ingen är ensam i att leva med psykisk ohälsa.

Min psykiska ohälsa började tidigt. Som barn hade jag inga ord för det men idag skulle jag säga att jag upplevde ångest redan som sexåring. Jag har minnen av att jag kände mig nedstämd och ”meningslös” i perioder. Då, när jag var sex år gammal, dog min farfar. Jag älskade honom så mycket och jag minns precis hans röst, hans lukt, hans mjuka örsnibbar och att han en gång lät mig ta in en lammunge i köket. När han dog mådde jag så otroligt dåligt.

Mycket hände under mina barn- och ungdomsår. Jag var mobbad under högstadiet, blev deprimerad och hade självmordstankar. När jag var 17 år träffade jag en kille som under knappt två år dödshotade och våldtog mig flera gånger, jag blev gravid, gjorde abort, min närmsta vän försökte ta livet av sig och jag fick beskedet att jag antagligen hade cancer.

2005 var jag 21 år gammal och fick min första diagnos, depression, efter att äntligen ha sökt mig till vårdcentralen. Några år senare, 2013, vände jag mig till vården igen på grund av ångest och depression. Jag började medicinera men upplevde inte att det hjälpte mig. Efter ungefär ett år skickades en remiss för att göra en psykiatrisk utredning vilket resulterade i att jag fick diagnosen ADHD under hösten 2014. Efter en rad samtal med psykolog och psykiatriker fick jag ytterligare diagnoser; kronisk ångest och depression. Utöver detta fick jag sedan också diagnosen utmattningssyndrom i juni 2016, efter att symtomen i cirka ett år ”kamouflerat sig” i min ADHD.

Jag blev sjukskriven, först på deltid men sen på heltid. Under flera månader fick jag utesluta saker i mitt liv, som andra ser som självklart. Att borsta tänderna, klä på sig, duscha, för mig kändes det som att springa en halvmara, jag orkade inte. Att åka till mataffären för att köpa mjölk krävde noga planering för att ”spara” energin för att kunna genomföra det.

Med tid blev det bättre. Det gick långsamt, men det blev bättre. I september 2016 började jag arbetsträna två timmar om dagen men det slutade med att jag blev sjuk igen.

Min stress har till största delen berott på mitt arbete men även privatlivet har spätt på med ekonomiska bekymmer när jag varit sjukskriven. På jobbet har planeringen inte fungerat som den ska vilket gjorde att jag ofta jobbade över för att hinna med. Under två år blev jag aldrig klar i tid med de planerade arbetsuppgifterna och arbetsmiljön i det rum jag delade med tre andra medarbetare gjorde att jag ständigt blev avbruten i mitt jobb.

Idag har jag en blogg där jag skriver öppet om mina diagnoser och även om min alkoholism som präglar min personlighet och påverkar min vardag. Psykisk ohälsa är något som idag är väldigt tabubelagt, tyvärr leder det till att många inte vågar söka hjälp. Jag hoppas kunna bidra med en inblick i hur det är att leva med psykiska sjukdomar. Är man själv drabbad hoppas jag kunna ge råd och inspirera andra att söka hjälp. Framför allt vill jag visa att ingen är ensam i det här.

Jag hoppas kunna sprida förståelse och visa att ingen är ensam i att leva med psykisk ohälsa.

Läs mer i Annicas blogg här.

Annica Utbult

Relaterat

Drabbad av utmattningssyndrom

Jessica gillade sitt jobb som produktionsledare. Hon var van vid ett högt tempo med tighta deadlines. Men det uppdrivna arbetstempot och långvariga stressen utan chans till tillräcklig återhämtning gjorde att kroppen till slut sa ifrån. Jessica sjukskrevs för utmattning 2014. Se samtalet mellan Jessica Bladh och Katarina Hultling på Hjärnans Dag och den efterföljande paneldiskussionen där också Ullakarin Nyberg och Martin Ingvar medverkade.

Emma: “Jag tänkte att stress bara är negativt om man vantrivs”

Emma var nöjd med livet. Därför kopplade hon inte ihop sina allt svårare symtom med sitt stressiga liv. Kraschen blev hård – och vägen tillbaka lång. Med mer kunskap kunde vården ha gjort resan lättare.

Karolina, 37: “Jobbet gav mig en stressrelaterad depression”

Karolina Kaplan ville prestera bra i alla sammanhang och jobb hon tog sig för. Flera gånger drabbades hon av depression och panikångest men det tog många år innan hon vågade söka hjälp. Oförstående chefer, för mycket ansvar och långa arbetsdagar gjorde till slut att hon blev sjukskriven på grund av stressen.

Ewa-Lotta, 46 år: “Jag pushade mig själv för långt”

Jag har på något sätt alltid kört på. Orkat lite till, fixat, donat och löst problem. Livet har snurrat på med familj, jobb och allt runtomkring. Tills jag inte orkade längre.

Att arbetslivet gör starka människor sjuka är ett stort samhällsproblem

Hanna Liderfelt var ung och frisk och skulle förverkliga sina drömmar. Problemet var att drömmarna gjorde henne sjuk – av stress. Läs om varningssignalerna för utmattningssyndrom som är farliga att missa.

Katarina 43: “Jag trodde jag kunde planera bort en utmattning”

Katarina hade ett fantastiskt arbete, jobbade stenhårt 70 timmar i veckan och hade sociala aktiviteter nästan varje kväll. Livet lekte men på nätterna kom attacker av panikångest. När hennes chef tog ifrån henne jobbdatorn och skickade henne till läkaren blev hon arg på sig själv och skämdes. Hur kunde hon ha låtit det gå så långt? Och vem var hon utan sitt jobb?