Att arbetslivet gör starka människor sjuka är ett stort samhällsproblem

Hanna Liderfelt var ung och frisk och skulle förverkliga sina drömmar. Problemet var att drömmarna gjorde henne sjuk – av stress. Läs om varningssignalerna för utmattningssyndrom som är farliga att missa.

– Jag har alltid varit nyfiken och driven: bott i olika länder, pluggat på flera platser och testat nya saker. Därför var det lätt att tacka ja när jag fick frågan av en gammal kollega om jag ville starta egen förskoleverksamhet. Det var ju en dröm! I uppstartsfasen behöll jag min anställning som förskolechef, vilket innebar att jag under ett halvår jobbade dubbelt.

Som nystartat företag gjorde vi allt, precis allt, själva. Jag axlade rollen som förskolechef, pedagog och ägare. Men redan när den efterlängtade öppningsdagen kom var jag helt slut. En bit in på den första terminen blev det tydligt att jag inte alls mådde bra.

Jag sov oroligt och kollade mobilen mitt i natten: Har jag glömt något? Har någon förälder mejlat? Jag började samtidigt få katastroftankar, bli tankspridd och hade lätt att börja gråta. Trots att jag hade uppfyllt en dröm kände jag mig inte glad. Det fanns aldrig tid till återhämtning.

Omprioritering och sänkta krav

Då sökte jag till slut hjälp – och efter många om och men gick jag med på att bli sjukskriven på heltid. Det är inte lätt att sjukskriva sig som egenföretagare, i synnerhet inte när man brinner för sitt livsverk. I början ältade jag mest och hade mycket skuldkänslor, vändningen kom när jag började arbetsträna inom trädgård. Det var kortare dagar utan krav på prestation.

Att kunna stanna upp och ge sig själv tid ändrade mitt liv och jag är mycket tacksam för den möjligheten. Det ledde till att jag började en trädgårdsutbildning och därmed en helt ny bana. Jag har gjort omprioriteringar i mitt liv och sänkt kraven – det viktigaste är att jag mår bra. Det gör jag nu.

Det jag märker av mest från sjukdomstiden är vissa minnesproblem som hänger kvar. Att komma tillbaka tar verkligen tid. Och jag måste hela tiden vara noga med vila och att omge mig med rätt människor. Det är lätt att halka dit igen. Problemet är att samhället är så stressat.

Arbetsgivarna måste bli bättre på att ta hand om sin personal – och vården måste bli mindre inriktad på medicinering som ”quick fix”.

Relaterat

Drabbad av utmattningssyndrom

Jessica gillade sitt jobb som produktionsledare. Hon var van vid ett högt tempo med tighta deadlines. Men det uppdrivna arbetstempot och långvariga stressen utan chans till tillräcklig återhämtning gjorde att kroppen till slut sa ifrån. Jessica sjukskrevs för utmattning 2014. Se samtalet mellan Jessica Bladh och Katarina Hultling på Hjärnans Dag och den efterföljande paneldiskussionen där också Ullakarin Nyberg och Martin Ingvar medverkade.

Emma: ”Jag tänkte att stress bara är negativt om man vantrivs”

Emma var nöjd med livet. Därför kopplade hon inte ihop sina allt svårare symtom med sitt stressiga liv. Kraschen blev hård – och vägen tillbaka lång. Med mer kunskap kunde vården ha gjort resan lättare.

Annica, 33: ”Att klä på mig och borsta tänderna kändes som att springa en halvmara”

Psykisk ohälsa är tabubelagt och många vågar inte söka hjälp. För Annica Utbult från Göteborg blev det jobb hon tyckte så mycket om också det som stjälpte henne. Planering som inte fungerade, för många övertidstimmar och ofärdiga arbetsuppgifter som hopade sig gjorde till sist att hon kraschade. Idag driver Annica en blogg där hon vill sprida förståelse och visa att ingen är ensam i att leva med psykisk ohälsa.

Ewa-Lotta, 46 år: ”Jag pushade mig själv för långt”

Jag har på något sätt alltid kört på. Orkat lite till, fixat, donat och löst problem. Livet har snurrat på med familj, jobb och allt runtomkring. Tills jag inte orkade längre.

Katarina 43: ”Jag trodde jag kunde planera bort en utbrändhet”

Katarina hade ett fantastiskt arbete, jobbade stenhårt 70 timmar i veckan och hade sociala aktiviteter nästan varje kväll. Livet lekte men på nätterna kom attacker av panikångest. När hennes chef tog ifrån henne jobbdatorn och skickade henne till läkaren blev hon arg på sig själv och skämdes. Hur kunde hon ha låtit det gå så långt? Och vem var hon utan sitt jobb?