Ewa-Lotta, 46 år: “Jag pushade mig själv för långt”

Jag minns inte om jag kände när det blev för mycket. Första gången jag föll ihop utmattad var när jag jobbade som förskollärare med samordnarfunktion på en förskola. Jag och min man har två barn. Idag är de 20 och 26 år gamla. Vår yngsta son blev diagnostiserad med Aspergers syndrom när han var nio år gammal. Jag kämpade med att få skolan att fungera för min äldsta son och samtidigt blev min farfar sjuk och gick bort. Efter det höstlovet, 2003, klarade jag inte längre av att klä på mig själv på morgonen, min man fick hjälpa mig. Jag var sjukskriven en bit in på våren innan jag fick börja arbetsträna.

Tiden gick, jag kämpade med en fibromyalgidiagnos samtidigt som yngsta sonens problem blev mer och mer uppenbara. Livet snurrade på och jag tyckte det gick bra, att jag fixade läget. Men jag mådde inte bra och sökte mig till slut bort från mitt gamla arbete på förskolan för att istället studera till diakon. Det nya jobbet innebar många nya utmaningar och det fanns hur mycket som helst att göra om man bara ville. Jag kunde låta idéerna flöda fritt, jobbade hårt och var glad över allt jag kunde göra för mina medmänniskor.

Andra gången jag föll ihop letade jag efter andra orsaker än stress och utmattning. Jag blev utredd och fick också en Aspergers-diagnos på hösten 2015. Men oavsett diagnos hade jag nog fallit till slut ändå. I januari 2017 fick jag diagnosen utmattningssyndrom. Jag vet att jag till stor del saknar begränsningar vilket får mig att pusha mig själv för långt och jag har insett att jag genom åren även saknat det stöd jag behövt från de flesta av mina arbetsgivare.

Ewa-Lotta Mattiasson