Hur kan din forskargrupps arbete hjälpa ALS-patienter?
– Idag finns inget enskilt prov som visar på en ALS-diagnos. Det innebär att många får vänta länge på rätt diagnos och då får de inte hjälp i tid. Det vill vi ändra på. Vi letar därför efter molekyler i kroppen, så kallade biomarkörer, som kan visa om någon har ALS. I förlängningen hoppas jag förstås att det också kan skynda på utvecklingen av nya behandlingar för olika former av ALS.
Ni gör en ovanligt omfattande studie, kan du berätta?
– Vi samlar in massor av data om alla ALS-patienter i hela Stockholmsregionen, exempelvis röntgenbilder, blodprover, vävnadsprover och familjehistoria. Sedan använder vi all denna information för att hitta samband och mönster som kan förklara varför patienten drabbades, men också hur sjukdomen sedan utvecklar sig.
Hur kan det leda till nya behandlingar av ALS?
– Jag tror att biomarkörer kommer att spela en viktig roll för att skynda på utvecklingen av nya behandlingsformer. Om vi ser att ”sjukdomsmolekylerna” sjunker tack vare ett visst preparat kan vi anta att det fungerar. När vi sedan har fått fram ett läkemedel blir det dessutom ännu viktigare med tidig diagnos, eftersom behandlingen måste sättas in innan ett stort antal nerver har hunnit förtvina.
Du verkar hoppfull?
– Ja, vårt arbete går bra och vi rör oss snabbt framåt. Jag tror att vi kan ha fått fram bra diagnos- och prognosverktyg redan om ett par år.
Hur viktigt har stödet från Hjärnfondens givare varit?
– Det går inte att överskatta! Den här typen av hjärnforskning, som utgår från patienten, tycker jag att det behövs mer av. Jag tror att om vi skulle knäcka bara en del av ALS-gåtan, som länge verkade olöslig, så skulle det sporra många andra hjärnforskare.
