“Vår omtänksamma mamma kommer aldrig tillbaka”

Mamma, min syster och jag sitter i väntrummet och jag funderar på vad vi dragit igång.

Kanske har mamma bara förändrats och inte bryr sig om oss längre på samma sätt (har vi gjort något som sårat henne?). Kanske är hon glömsk för att hon är stressad. Kan hon ha börjat dricka massor alkohol utan att vi vet och därför slår sig och rör ihop saker?

Eller inbillar vi oss alla tecken vi tror oss ha sett bara för att mormor var sjuk? Hon är ju bara lite över 60 år, klart hon inte är sjuk. Min syster och jag har misstänkt att något är fel i några år, men ingen har vågat ta upp frågan. Det är inte ett ämne man enkelt bara tar upp. Även hennes arbetsgivare har framfört sin oro.

Nu är tiden fienden

I ett halvår har vi nu gått på utredning på minnesmottagningen med tester, intervjuer, röntgen, provtagningar med mera. Kommer hon att förlåta oss för att vi, hennes egna döttrar, anklagat henne för att ha Alzheimer?

Där, mitt i mina tankar kommer läkare, sjuksköterska och kurator och hämtar oss. Jag inser då direkt att med den uppställningen kommer inget att bli som förr. Vår omtänksamma ”bullmamma” kommer aldrig att komma tillbaka utan vi kommer, i omgångar, att förlora henne mer och mer. Men vi kommer göra vårt allra yttersta för att maxa med livskvalité och skapa fina, nya minnen men med tiden som vår fiende.

Nya praktiska lösningar måste till

Vi jobbar parallellt med att hitta praktiska lösningar som ska underlätta den nya vardagen. Så som att komma ihåg att äta, hitta hemma, veta vilken dag det är, är det dag eller natt, komma ihåg att ta medicinen och även komma ihåg att den är tagen, och så vidare…

Älskade mamma lämna oss inte ännu, vi behöver dig!

Therese, dotter