Det är för sent för Linda, men inte för oss andra
Linda var bara 62 år när hon fick diagnosen Alzheimers sjukdom. Då hade hennes man redan gått bort på grund av en hjärntumör. En hel familj har behövt lida ofattbart mycket på grund av hjärnans sjukdomar. Det skrämmande är att alla kan drabbas, därför behövs det ett genombrott. Läs Lindas lillasysters berättelse och hennes vädjan om stöd till hjärnforskningen.
Under den första halvan av mitt liv var Linda min stora storasyster. Hon var tolv år äldre och lärde mig mycket om världen, inte minst när jag själv fick barn och hon redan hade fyra. Hon var en sådan person som alltid ville allas bästa och gärna delade med sig av sin kunskap. Det var nog därför som hon var en så himla duktig och omtyckt förskolepedagog.
För drygt tio år sedan fick vi en ny sorts relation, då Lindas man tragiskt nog gick bort på grund av en hjärntumör. Vi började umgås mer och reste mycket och hade väldigt roligt som systrar. Därför var jag väldigt uppspelt när det, en dag för ungefär fem år sedan, var dags för en vecka tillsammans. Till min stora förskräckelse kände jag nu inte alls igen min älskade syster.
Alzheimerdiagnos efter besök på minnesklinik
Samtalen jag hade längtat efter blev mest en monolog från min sida. Och jag såg hur hon kämpade för att använda besticken rätt. Något var riktigt fel. Efter att ha pratat ihop mig med Lindas barn föll pusselbitarna på plats. Sedan gick allting fort. Vi bokade tid hos en läkare som skickade Linda till en minnesklinik och där fick hon snabbt sin diagnos, Alzheimers sjukdom.
Jag blev förstås väldigt, väldigt ledsen. Framförallt när jag tänkte på Lindas barn, som redan hade förlorat sin pappa på grund av sjukdom i hjärnan. Efter det blev jag förbannad. Vad sjutton är meningen med det här? Varför skulle världens snällaste människa drabbas av världens hemskaste sjukdom? Även om jag aldrig får svar tänker jag kämpa mot Alzheimer. Gör det du också, genom att stödja hjärnforskningen.
Enormt lidande för anhöriga
Idag är Linda på ett boende och mår mycket dåligt. Hon kommer inte längre ihåg våra namn, men vi märker att hon blir trygg när vi hälsar på. Vi har fått ett undantag från besöksrestriktionerna, eftersom läkarna säger att Linda har kort tid kvar. När du läser det här kanske min syster inte längre finns i livet.
Jag ber dig därför inte om hjälp för Lindas skull, utan för alla som ännu inte har drabbats av Alzheimers sjukdom. Lidandet är enormt, även för de anhöriga – sorgen pågår ju i flera år. I och med att sjukdomen har påverkat mig så mycket har jag läst på. Jag vet nu att det finns mycket lovande hjärnforskning. Den måste få fortsätta! Ge en gåva som räddar liv, kanske på någon du älskar.
Varma hälsningar
Lise-Lott Persson,
Alzheimerdrabbade Lindas syster
