Lars Lannfelt, professor i geriatrik vid Uppsala universitet
Du var med om genombrott redan på 90-talet. Kan du berätta?
– Det började 1992 när vi hittade en genetisk förändring som gav viktiga ledtrådar om mekanismerna bakom Alzheimers sjukdom. Några år senare upptäckte vi en annan mutation, som skapar ett förstadium till det plack som uppstår i hjärnan vid Alzheimer. Det gav mig idén att det var detta förstadium, snarare än själva placket, som skadade nervcellerna – och att det skulle kunna behandlas med antikroppar.
Din idé har nu blivit en läkemedelskandidat – hur gick det till?
– Efter flera års hårt arbete lyckades vi ta fram en sådan här antikropp på mitt labb i Uppsala. Ett japanskt företag, med stor expertis inom Alzheimers sjukdom, blev intresserade och gjorde försök med väldigt positiva resultat. Därför genomför de nu en global fas 3-studie, vilket är sista steget vid läkemedelsutveckling. Om den studien går lika bra som de tidigare så är jag övertygad om att detta blir en godkänd behandling. Om ungefär två år vet vi.
Din Alzheimerforskning fortsätter parallellt. Behövs det fler angreppssätt?
– Ja, nu undersöker vi en ny typ av mutation. Vi kan lära oss väldigt mycket om hur Alzheimers sjukdom uppstår genom att studera de här sällsynta mutationerna. Vi behöver fortfarande lära oss mycket mer. Till exempel för att det inte är säkert att en ny behandlingsform fungerar på alla patienter.
Varför är det viktigt att stödja hjärnforskningen?
– När vi tog fram antikroppen så fick min forskargrupp ett anslag på fem år från Hjärnfonden. Det var avgörande för oss. Och det är ett konkret bevis på att det lönar sig att satsa på svensk hjärnforskning. Jag känner stor tacksamhet till alla som bidrar.
