Bilden har klarnat med tiden

Med facit i hand vet Mariah faktiskt inte hur många år hon kan backa bandet. Hon väljer att inte titta i backspegeln för att leta efter förklaringsmodeller. Läs hennes berättelse här

Ett successivt nedbrytande av kropp och själ. Som en cancersvulst som växer sig större med tiden. Lömskt inarbetad. I huvudet framförallt, men slutligen så liknar det metastaser som tar över hela kroppen. Jag vill härmed titulera mig som en anpassningsexpert. I hjärndimman så känner jag ibland inte ens att jag lider. Det normaliseras och blir en vardag.

Kortsiktiga belöningar håller undan ångesten. Bevisligen så funkar det att bara ohejdat köra på. Rakt ut i framtiden, utan att titta i döda vinkeln. Kroppen hänger på. Hjärnan styr. En dag smäller det, trots kunskapen om det. Men om jag är odödlig, vad duger då kunskapen till?

Livsvärlden som krymper och tappar färg. Att träffa vänner, dansa, träna, vara i stugan och resa. Det som varit hela min värld. Läsa och skriva som jag fortfarande räknade in som mina fritidsintressen. Men hur länge sen var det som jag orkade välja ut en bok eller ens lyfta en penna? Tack, men nej tack till livlinor. Kom igen, orka! Du måste för att vara en “duglig människa”.

Plötsligt gick åren. Mitt jobb är väl mitt intresse? En ny fas kanske, som en övergång? Där får jag ju utlopp för min kreativitet och författarglöd! Onödig noggrannhet och höga krav. Ändå inte nöjd. Ge mig mer. Att prestera förstås. Först på jobbet, i tystnaden, ensamheten för att hjärnan ska orka, innan strömmen går. Jag orkar inte prata mer. Inte skriva. Inte läsa. Är min karriär slut här? Nu är ju lågan släckt. Eller är det min personlighet att vara så här, trött, seg och lat? Vill kanske byta bana. Ica lagret kanske? Blev jag kanske så här bekväm med åren? Jag blir ju snart 40…

En känsla av att aldrig få vila

Varje måndagsplåga. Så ofantligt långt till nästa gång. Otillräckligt med tid. Vardagen blir till sirap. Segt och flytande. En hjärna i dvala.

Vaknar tidigt. Grubblerier. Analyser. Klumpen i magen som växer. Knäpper med fingrarna, kryssar av på en lista, jagar tid och effektivitet. Benen som restless legs, i takt, trampa luft. Saker ska hända. Vad får inte hända? Tänk om det händer.. !? Stupar efter jag sprungit runt i cirklar. Somnar i soffan. Håller om min stora kärlek i livet utan att vara närvarande och känner svulsten i magen växa. Djupa tankar och tolkningar som springer runt som små möss som kryllar och snabbt förökar sig. Somnar mitt i ett tinnitusbrus.

Jobbmejl, sms och telefonsamtal, alla appar och spel. Pling, pling, pling. Jag vill bara tappa bort telefonen och aldrig mer hitta den. Panik. Jag köper en stuga i skogen där ingen kan hitta mig. Gömma mig. Komma undan människor och trafik. Där naturen kan läka mig. Där jag får göra som jag vill. Det är bara mitt. Inga krav.

Det jag just då inte har vetskap om är att de inre kraven kommer förfölja mig vart jag än går.

En form av perfektionism

Att vara förberedd och förutseende. Det är en bra sak att veta vad som ska ske och när. Då tar jag väl ansvar!? Otrevliga överraskningar undanbedes! Ibland produktiv, innovativ och sprudlande. Såklart inte tillräckligt, men ändå på gång. Piskar jag lite hårdare så ska det nog bli mer och bättre! Att kontrollera kontrollen. Ibland och allt oftare totalt dränerad på energi av att bara tänka och planera. Att inte orka komma till skott. Som fast i en loop. Bränslet tar slut. Innan jag ens tänkt klart. För länge sen passerades gränsen för det lustfyllda. Tvång. Tvång. Tvång.

Kalendern fullspäckad på jobbet och hemma. Tiden flyter allt mer ihop. Allt ska planeras i tid. I rätt tid. Har jag missat något? Inget får gå fel! Du kan lita på mig. Jag fixar! Inom min ram, som jag vill ha det. Lojalitet. In i minsta detalj. Och ändå kommer jag ingen vart. Det duger inte. Hamsterhjulet. Hur hinner alla andra? Det finns ingen plats för saker som jag inte tänkt. Mitt kontrollbehov önskar inte bli utmanat nu! Ilskan och frustrationen. My way or the highway.

Varje vecka, varje dag, som en skrikande röd lampa. Jag måste ta semester efter semestern. Slappna inte av och stanna inte upp. Känn inte efter! Som en jetlag som aldrig tycks gå över. Sliten efter vilan. Hur kunde det bli så? Jag som aldrig kommer till skott med ens hälften jag tänkt.

“Det ska se bra ut på ytan, annars mår man heller inte helt bra inuti”.

Småirritabel, jagad och rastlös lagom till morgonkaffet. Koffein i timmar utan önskvärd effekt. Sockerstinn. Med piskan i högsta hugg. Ledig utan planer. Meningslöst och slöseri med tid. Dags att väcka upp alla som sover bort hela dagarna. Sällskapar annars ensam med min högpresterande hjärna 24 timmar per dygn. Jag står inte ut!

“Du är inte gjord för mer än två veckors semester”.

Brainstormen som pågår utan hejd. Musiken som spelas upp högt inuti. Drömmar, tankar och idéer som sprutar fram som ett automatvapen. Avledningen som krävs för att hjärnan ska lyckas pausa. Det blir svårt att avleda när jag samtidigt trivs med min hjärna när den är snabb. Vem är jag utan den?

Hög musik i bilen, sjungandes, redo för en ny dag. Alltid redo för en ny kamp. Att uthärda min arbetstid varje dag. Uttömda konton av flextid, komp och semester. Varje söndagspanik. När ska jag få sova ut? Armaturens sken som sticker och värker i ögonen. Kollegornas röster i fikarummet som skär. Alltså, det har hänt något i mitt huvud, min hjärna sviker mig. Den zoomar ut. Stänger av. Skärp dig, du var ju nyss ledig du kan inte säga att du är trött! Armarna strålar och börjar kännas förlamade. Det ömmar i håret.

Hjärnan trycker som en betongmössa. Orden flyter ihop. Tappar ord. Yrseln jag har måste bero på att jag spänner mig när det känns som att mitt huvud ska falla ner i skrivbordet. Ställer jag mig upp så svimmar jag om jag inte håller mig i en stol eller en vägg. Det gör ont att röra på ögonen när jag ska skriva och läsa – ögonen fungerar inte. Hjärnan seg som sirap, förstår inte sammanhang. Får inte ihop det. En ny och obekant känsla. Är det hjärnblödning jag har, på riktigt? Kämpa på, lite mer sömn och motion bara. Latmask! Ingen kommer att bry sig. Du låter bara gnällig. Lär dig att ljuga om nån frågar!

Vardagssysslor har avautomatiserat sig och tonat ut. En powernap, sen finns det lite till energi att krama ur. Dra i kopplet, för allt i livet är minsann inte roligt. Jag tittar på sambon ifrån soffan, när hon lagar maten och fixar disken. Samtidigt drunknar jag i mitt dåliga samvete. Hur blev jag så lat?

“Se god dag, mitt namn är skuld och skam och jag kommer driva dig ner i fördärvet”.

Och känslan när jag inte vill mer.

Spiralen var rakt nedåtgående

Att ställa upp. Att hjälpa till. Att vara barnvakt. Att visa att jag bryr mig. Det handlar inte om en ovilja. Batteriet är slut och kan inte laddas upp. Förmågan är låg då baksmällan blir brutal. Och helt som i en egen bubbla så hamnar allt fokus på att kontrollera det dåliga måendet när inga åtgärder tycks hjälpa. All kraft går till att bära min hemlighet. Viljan hamnar i skuggan av att vara sjuk. Men jag vet ju inte ens om att jag är sjuk.

Så tar det knappt en timme innan kampen börjar. Smyger in på toaletten, torkar undan tårarna innan de förstör sminket. Ilskan sitter som en mask över mitt gråtmilda ansikte. Konflikt med chefen. Spiken i kistan. Åh herregud. Lär dig ljuga och säg att allt är bra, så allt detta kan försvinna.

Tårkanalerna är nu som öppna kranar. Bortom all kontroll, inför vem som helst. Skör och liten. Där inuti finns urkraften till att orka. Varför sviker du mig? Men att orka alltför envist det har jag nu gjort – allt för länge. Kanske hela livet. Trots att jag bara haft mig själv, inga barn, inget ansvar. Ja tänka sig, hjärnan kan brinna ändå. Är jag verkligen värd att få må så här dåligt då?

Läkaren förstod

Jag har beslutat att sjukskriva mig en vecka. Om framtiden vet jag inget.

Vilka lämnar jag i sticket?  Jag som är lugnet själv. Stabil och orubblig. Som alltid ställer upp för verksamheten. Vem får göra mitt arbete nu? Vem är jag nu? Opålitlig? Nu faller allt. Och allt är mitt fel.

Så går det inte ens att resa mig upp. Borsta tänderna. Sätta på mig kläderna. Äta. Duscha. Sova. Inget fungerar. Vad ska chefen säga? Och hur kan jag må sämre när jag väl bestämt mig? Jag vill inte berätta. Hur skadat blir mitt förtroende nu? Sömnlösa nätter. Min hjärna kokar. Nåt allvarligt håller på att hända. Jag kommer att dö. Men vem ska hjälpa mig och med vad? Vad ska vårdcentralen kunna göra? Jag erkänner mig maktlös inför vad som händer mig. Det som händer, det får ske. Jag är redan i avgrunden.

En hyrläkare, jojo, det har jag ju hört om. Det slutar väl bara på ett sätt. Med förnedring och känslan av maktlöshet. Men med sin Stockholmsdialekt, validering och proffsiga bemötande spränger han alla barriärer. Tar sig tid. För mig? Svårflörtad patient blir lyssnad till. Transparens. Lättnaden som översköljer min kropp när någon tror på mig och tar besluten åt mig. Besluten som jag själv inte har förmåga till. Som jag inte ens förstått att jag är i behov av. Som medför en kapitulation som räddar mitt liv. Under denna resa mellan hopp och förtvivlan följer han mig. Med desperation och ångest inför förnyelse av sjukskrivningar som tar slut alldeles för tidigt. Något inom mig dog den dagen.

“Gå nu INTE hem och försök vara en duktig sjukskriven genom att fortsätta vara ambitiös. Du ska INTE ta tillvara på tiden. Och du ska INTE läsa något mer avancerat än Kalle Anka” är det bästa rådet jag fått. Det är från början inga problem att följa läkarens ordination. Den utmaningen kommer senare. Att se över livsstilsmönster. Beteenden.

Och bli ifrågasatt.

Att nå acceptans

Att fysiskt som psykiskt känna sig urlakad och utmattad är just de exakta orden som nu fått en annan betydelse. Nu känner jag smärtan i orden och vet vad de betyder. Men smärtan kommer delas på hälften när jag knäckt återhämtningskoden. Frustrationen i mitt sökande väcker upp prestationslejoninnan i mig. Vad är det som tar sån tid att läka? Jag gör allt. Egna experiment för att få igång mig, min hjärna och min kropp. Försöker påverka mitt förlopp på alla sätt. Kom igen, res på dig. Jogga på löpbandet. Ta långa promenader. Träna på gymmet. Forskning visar ju att motion är medicin!

Nästa artikel som påvisar att en utmattad hjärna tar all energi så att inget finns till övers till din kropp, bläddrar jag förbi. Att min kropp då bryts ner av träning, det tror jag inte på. För min hjärna styr mig och piskar min kropp fortfarande. Och jag trodde att min hjärna visste bäst. Och att jag känner min kropp. Men det är min hjärna som är sjuk, och jag har ignorerat min kropps signaler alldeles för länge. Jag kan inte avgöra skillnaden.

Ett tufft steg är att förstå att jag utvecklat en sjukdom av mitt sätt att leva. Att hjärnan inte vilar trots att kroppen gör det. Att jag inte varit snäll mot mig själv. Det som hjälper är att lära mig vad som är verklig vila – som avslappning, meditation och att lyssna inåt. Hitta svaren på hur jag kan ge hjärnan tid till att koppla av. Hur jag gör för att hitta återhämtningen i vardagen och inte vänta med den till semestern.

”Hur ser psykisk ohälsa ut egentligen?”

Jag får också lära mig gång på gång hur det är att tappa ansiktet och tappa hakan. Att visa mig sårbar. Och ändå samtidigt våga tro på att ärlighet och sanningen inför omgivningen kan vara till stöd. Att våga ha tillit. Hur varmt det känns när jag plötsligt får ta emot hjälp utan att be om det. Att vara värd det utan att vara satt i skuld. Tillsammans får vi bekräftelse på att vi inte är offer för våra omständigheter. Tillsammans, små steg framåt. Ensam ska ingen sjuk behöva vara.

Att utmanas i att kommunicera och att vara social när isoleringen kryper sig närmre. Att inte hamna i försvar. För vem vill försvara sin sjukdom när man vill vara allt annat än sjuk?

“Jag måste säga att du ser ju pigg ut. Frisk”.

“Du ser ju ut som vanligt”.

“Så vad gör du på dagarna egentligen? Du är för ung för att gå hemma”

Hur ser psykisk ohälsa ut egentligen? Uppenbarligen ser jag inte tillräckligt skrämmande ut.

Ansvaret ligger på mig att hitta min egen gräns när energinivån är bättre. Att stå upp för mig själv och säga nej då okunskapen kan vara stor och hänsynen liten. Det blir inte bättre av att tänka att det är mitt fel och att jag behöver rycka upp mig, för det handlar inte om en vilja som tryter. Friska vill vi alla vara.

Det är svårt att släppa taget och ha tillit till att det som händer ska ske. Men det kommer att bära med mig en lärdom och stor rikedom inför framtiden. Släppa greppet om framtiden, ta en dag i taget för att vara tillgänglig och mottaglig för det som sker. Det finns ingen framtid, utan enbart stunden nu. Och just nu finns inga problem eller bekymmer. Det är enbart framtiden eller vår historia som tynger. Det är något som jag aktivt måste öva på för att en dag lyckas och hitta tillbaka till ett liv som är hållbart. Med livets all jävlighet i periferin. Förstås. Men med en acceptans och med en tro på mig själv. Att jag kommer klara det även om det går åt skogen. Igen.

Alla regler jag burit med mig som en tung ryggsäck, som jag inte ens vet var de kommer ifrån. Saker som hjärnan hittat på mixat med den uppväxt jag haft. I en enda sörja. Om jag hade stannat upp en sekund genom livet, så kanske jag faktiskt hade hunnit titta i den. Då hade jag kunnat ge mig själv chansen att fylla innehållet med fjädrar istället. 37 år senare slänger jag ryggsäcken utan att titta bakåt. Jag verkar aldrig komma i mål. Och egentligen är det väl döden som är målet, men att vi duckar undan ett tag innan vi blir träffade. I grund och botten ser resan dit hyfsat lika ut för oss alla. Det är bara detaljerna som skiljer oss åt.

 

Text av Mariah Andersson

 

Relaterat

”Självförtroendet, självvärdet och självkänslan låg i botten och gav mig självmordstankar”

Anna hade ett krävande arbete och jobbade övertid så gott som varje dag. Den ohållbara arbetssituationen ledde till mycket stress. Samtidigt hände det saker på det privata planet som hon aldrig hade kunnat föreställa sig.

”Jag grät varje dag”

Nina var helt slutkörd efter lång slitsam period i livet. Hon mådde så psykiskt dåligt att det uppmärksammades av en psykolog som familjen hade kontakt med.

”Jag hade tryck över bröstet och hjärtklappning”

Veronica arbetade som förskollärare och hade en hårt pressad arbetssituation – höga krav, många olika arbetsuppgifter och en ständig kamp för att resurserna var knappa. Förväntningarna på henne var otydliga och hon kände osäkerhet om det hon gjorde på arbetet var tillräckligt.

Ung kvinna sitter i egna tankar

”Jag stängde av mina känslor och allt var tomt”

Ångesten har följt Aye hela livet, men varningssignalerna på att allt inte stod rätt till började komma krypande för några år sedan.

”Jag ville så gärna hitta en fysisk förklaring”

Mitt i en blomstrande idrottskarriär, drabbades höjdhopparen Linus Thörnblad av utmattningssyndrom som gjorde att han inte ens kunde ta sig ur sängen.

”Hjärnan bara pajade och det fanns ingen kraft över”

Mayvor var 37 år och ensamstående mamma när hon gick in i väggen. Det var 1990 och långt innan diagnosen utmattningssyndrom kom till.