Kärlek i skuggan av Alzheimers sjukdom

Det var Frank själv som kände att något inte stämde. Han jobbade som matros och märkte att kroppen inte riktigt lydde, till exempel när han skulle slå knopar. Han gick till vårdcentralen och en utredning tog vid. Under den tiden hann även jag märka att Frank hade förändrats. När vi var i New York – för att gifta oss – var det plötsligt jag, med uselt lokalsinne, som fick peka ut vägen.

Bara några veckor efter bröllopet besökte vi minneskliniken. Läkaren sa att Frank skulle sjukskriva sig direkt, det rådde ingen tvekan om att han hade drabbats av Alzheimers sjukdom. Trots att jag hade haft mina misstankar kom beskedet som en chock, jag bara grät. Frank tog det med lugn. Nu har det gått två år sedan Frank fick sin diagnos och han har blivit mycket sämre.

I dag klarar han nästan inte av någonting – han behöver hjälp med allt från att klä på sig och klippa naglarna till att sätta på film och boka läkarbesök. Dessutom har han svårt att ta egna initiativ. Jag behöver se till att han aktiverar sig, till exempel att ta den korta dagliga promenad han fortfarande klarar själv. Jag är faktiskt helt slut, eftersom jag också jobbar heltid och inte har haft en ledig kväll på två år. Alzheimer är verkligen en hemsk sjukdom även för oss anhöriga.

Det värsta av allt är nog att Frank är medveten om vad som händer och vet hur det kommer att sluta. Han är väldigt ledsen över det. Vi skulle ju bli gamla tillsammans och bo på landet under sommarhalvåret. Frank är bara 61 år och jag är ännu yngre, så det kommer aldrig att hända.

Trots att det är för sent att hjälpa Frank drömmer jag om att det ska komma ett effektivt Alzheimerläkemedel. Ingen ska behöva uppleva denna vidriga sjukdom! Det behövs nya genombrott för att vi ska kunna besegra Alzheimer. Därför hoppas jag att du vill stödja hjärnforskningen med en gåva redan i dag.