ALS-forskaren: Det är bråttom

Ett stort problem är att det idag inte finns något enskilt prov som kan visa om en person har ALS. Det gör det mycket svårare att ställa diagnos och få fram nya, effektiva behandlingar. Därför arbetar jag och min forskargrupp på att utveckla enkla diagnosmetoder för ALS.

Min forskargrupp genomför nu en stor studie där vi letar efter spår, så kallade biomarkörer, från ALS på cell- och molekylnivå. Till vår hjälp har vi bland annat röntgenbilder, blodprover och andra vävnadsprover från patienter. Vårt arbete går snabbt framåt och jag tror att vi kan få fram bra verktyg för både diagnos och prognos – om bara ett par år.

Den dagen vi lyckas kan det skynda på framtagandet av nya ALS-läkemedel. För om en behandling påverkar mängden av ”våra” biomarkörer går det att anta att den fungerar. Idag behöver vi oftast följa många patienter under flera år för att dra motsvarande slutsatser.

En enkel och tillförlitlig diagnosmetod för ALS är inte bara avgörande för forskningen, den är också livsviktig för vården. Idag tar det ungefär ett år för patienter att få sin diagnos, vilket innebär att många får vänta länge på rätt hjälp. Om, eller när, det kommer nya ALS-läkemedel blir det ännu viktigare med tidig diagnos – så vi kan sätta in behandling innan nerverna har hunnit ta stor skada.

Jag tror att vi ganska snart kommer att ha helt nya möjligheter att behandla ALS. Min egen forskargrupp leder faktiskt hela tio läkemedelsprövningar. Arbetet med nya diagnosmetoder känns därför mer angeläget än någonsin. Det är bråttom nu, men tyvärr saknar hjärnforskningen resurser.

Som läkare ser jag det stora lidande som ALS orsakar, både för mina patienter och deras anhöriga – och jag brinner för att hjälpa dem genom forskning. Jag hoppas att fler vill vara med i kampen mot ALS. Gåvor till hjärnforskningen räddar liv!