Att leva med bipolär sjukdom: Michelles väg till stabilitet

I dag är Michelle Ljung 27 år och bor i Karlstad tillsammans med sin sambo. Hon läser till vårdadministratör och tar examen i vår. På fritiden stickar och virkar hon, något som blivit en viktig del av hennes återhämtning.

Men vägen hit har varit lång.

När Michelle nyligen läste igenom sin gamla journal slog en formulering emot henne: att hon hade varit deprimerad under större delen av sitt liv.

– Det kändes sorgligt att läsa. Jag tänkte “fan vad mörkt det har varit”.

Redan i sena tonåren präglades livet av återkommande depressioner. När hon var runt 20 år mådde hon som sämst. Hon hade nyligen flyttat hemifrån och stod precis i början av vuxenlivet, men orkade sällan träffa människor eller lämna lägenheten.

– Jag var så deprimerad att jag knappt orkade göra någonting, berättar hon.

Lägenheten låg precis bredvid sjukhuset, vid en helikopterplatta. Helikoptrarna blev något av ett ankare i tillvaron.

– Hela mitt liv kretsade kring dem. Jag möblerade om så att soffan stod vid fönstret så att jag kunde se helikopterplattan. Det var i princip det enda jag gjorde om dagarna – tittade på helikoptrar.

Samtidigt fanns något annat som blev avgörande under den här perioden: hennes systers hund Stella.

Hunden kom in i Michelles liv ungefär samtidigt som hon mådde som sämst, och blev snabbt en central del av vardagen.

– Jag hade henne väldigt mycket hos mig. Jag tror verkligen att hon räddade mitt liv.

Att ta hand om Stella gav struktur i en tillvaro som annars saknade riktning. Hon behövde gå ut på promenader, ha rutiner och rikta uppmärksamheten mot något utanför sig själv.

– Jag behövde henne. Jag behövde gå ut med henne, och det gav mig en anledning att ta mig upp.

Relationen till hunden blev också något mer än bara ansvar.

– Hon betydde allt för mig. Det var inte bara att jag hade en hund att ta hand om, det var just Stella.

I efterhand har Michelle tänkt mycket på vad den tiden betydde.

– Jag kan verkligen känna att jag kanske inte hade varit här i dag om jag inte haft henne då.

Samtidigt fanns den djupa depressionen kvar. Och trots att Stella gav struktur och mening i vardagen var det fortfarande svårt att få ihop livet. Michelle kämpade med att förstå vad det var som hände med henne och varför hon mådde som hon gjorde.

Det fanns också en stark känsla av att livet borde se annorlunda ut. Hon var 18, 19, 20 år – en ålder då många andra är ute, träffar vänner och börjar bygga sina liv. Själv kämpade hon för att ta sig igenom dagarna.

Det var Michelle själv som började misstänka vad hennes mående kunde bero på. Hon hade läst om bipolär sjukdom och kände igen sig i beskrivningarna. I sin dagbok skrev hon: ”Jag tror att jag är bipolär.”

När diagnosen bipolär sjukdom typ 2 till slut ställdes blev känslorna dubbla. På ett sätt var det en lättnad. Plötsligt fanns en förklaring till varför livet hade sett ut som det gjort. Samtidigt väckte diagnosen nya frågor och en sorg över att sjukdomen är livslång.

Tankarna snurrade kring framtiden. Tänk om hon aldrig skulle bli stabil. Tänk om hon skulle behöva medicin resten av livet för att fungera.

– Jag tyckte det kändes så orättvist. Varför måste jag ha det här när andra inte behöver?

Bipolär sjukdom innebär återkommande perioder av förändrat stämningsläge. Vid bipolär sjukdom typ 2 dominerar ofta depressionerna, medan de uppvarvade perioderna är mildare och kallas hypomanier.

För Michelle har depressionerna alltid varit den största delen av sjukdomen. Hypomanierna har snarare fungerat som korta pauser mellan de mörka perioderna.

När hon i dag läser sina gamla dagböcker ser hon mönstret tydligt: Sida efter sida beskriver hur dåligt hon mådde, och sen plötsligt en period då energin kom tillbaka. Hon kunde känna sig full av idéer, köpa nya saker, färga håret eller starta projekt. Men efter några dagar kom ofta fallet tillbaka.

När diagnosen väl var satt trodde Michelle att lösningen skulle komma snabbt. Nu visste vården vad problemet var – då borde behandlingen också kunna sättas in direkt.

Men det skulle ta fem år innan rätt kombination av läkemedel var på plats. Under tiden testades olika mediciner och doser. Varje ny behandling väckte hopp om att må bättre, men ofta följdes hoppet av bakslag i form av biverkningar eller utebliven effekt.

Det är inte ovanligt vid bipolär sjukdom. Att hitta rätt behandling kan ta tid och kräver ofta noggrann uppföljning.

Till slut hittade läkarna en kombination av läkemedel som fungerade, bland annat litium – ett läkemedel som länge varit en viktig behandling vid bipolär sjukdom. När stabiliteten till slut kom kändes det nästan overkligt.

I dag har Michelle varit stabil i två år. Ibland kan hon fortfarande stanna upp när hon tar sina mediciner och tänka:

– Just det ja. Det är tack vare de här små rackarna jag lever. Det är otroligt.

Men att leva med bipolär sjukdom handlar inte bara om mediciner. Mycket handlar också om att skapa förutsättningar i vardagen.

Michelle arbetade tidigare som undersköterska, men de oregelbundna arbetstiderna fungerade inte. Antingen började hon mycket tidigt på morgonen eller så slutade hon sent på kvällen, vilket gjorde det svårt att hålla en stabil dygnsrytm.

I dag försöker hon i stället leva så regelbundet som möjligt. Sömnen är särskilt viktig. Hon går och lägger sig ungefär samma tid varje kväll och märker snabbt om rutinerna rubbas.

– Om det skiljer mer än en timme märker jag direkt att jag blir lite ur balans.

Hon planerar också sin energi noggrant. Om skolan kräver mycket en vecka kan hon behöva tacka nej till sociala aktiviteter.

– Det är inte alltid så kul att vara den som säger att jag måste gå hem tidigt. Men jag vet att jag måste ta hand om min hjärna, säger hon.

Stickning och virkning har också blivit en del av återhämtningen – en lugn aktivitet som ger huvudet vila.

Trots att Michelle i dag är stabil finns en oro kvar.

– Det känns ibland som att man balanserar på en tunn tråd, säger hon.

Små förändringar kan väcka osäkerhet. Några nätter med sämre sömn räcker för att tankarna ska komma.

– Då tänker jag direkt: är jag på väg att bli hypoman?

För henne handlar det inte bara om rädslan för uppvarvning, utan om vad som kan följa efter.

– Det som skrämmer mig är depressionen.

Michelle har valt att vara öppen med sin diagnos. Hon vill att människor runt omkring henne ska förstå hur hon fungerar. Samtidigt möter hon ofta okunskap. Många säger att det inte märks på henne att hon har bipolär sjukdom. Andra tror att sjukdomen bara handlar om vanliga humörsvängningar.

– Folk kan säga: “Jag är nog också lite bipolär, ibland är jag glad och ibland är jag ledsen.”

För Michelle visar det hur många missuppfattningar som fortfarande finns om bipolär sjukdom. Diagnosen innebär inte att stämningsläget svänger från dag till dag, utan handlar om längre perioder av depressioner eller uppvarvning.

Hon önskar framför allt mer grundläggande kunskap om sjukdomen.

Michelle följer forskningen om bipolär sjukdom noggrant. Bland annat arbetet som psykiatrikern och forskaren Mikael Landén leder kring behandling med litium. Hon hoppas att framtida forskning ska kunna göra det lättare att snabbare hitta rätt behandling för varje patient.

– Om man i förväg kunde veta vilka patienter som svarar bäst på ett visst läkemedel skulle man kunna spara många år av lidande, säger hon.

För Michelle själv tog processen fem år. Under den tiden hann hoppet många gånger svikta.

– Mindre lidande, färre suicid och mindre belastning på psykiatrin. Det är vad jag tror att snabbare behandling skulle betyda. När jag var som sjukast tänkte jag ofta på att ta livet av mig, dels för att jag var så deprimerad men också för att jag tappade hoppet när inget verkade fungera.

Att hitta rätt behandling snabbare skulle därför kunna göra stor skillnad – både för den enskilda personen och för vården.

I dag vill Michelle dela sin berättelse för att ge en mer nyanserad bild av bipolär sjukdom. Sjukdomen kan vara mycket svår att leva med, men det går att bli stabil och leva ett fungerande liv. När hon ser tillbaka på sina gamla dagböcker slås hon av kontrasten. Som tonåring skrev hon att hon inte trodde att hon skulle överleva tills hon fyllde 18.

Nu är hon 27 år, bor med sin sambo och pluggar. Varje år firar hon dessutom dagen då hon fick sin diagnos. Hon kallar det för sitt ”bipolärkalas”.

– Bipolärkalaset är ett sätt att fira att jag lever! Hon fortsätter:

– Jag trodde aldrig jag skulle komma hit. Att jag lever idag är det som ger mig mest hopp av allting.

Michelles budskap till den som nyligen fått diagnosen är tydligt: ett bättre liv är möjligt, även om vägen dit ibland kan vara lång. Hon vill också att fler människor ska förstå hur sjukdomen faktiskt fungerar.

– Jag tycker det är viktigt att prata om hur jobbigt det kan vara att leva med bipolär sjukdom. Men också att det går att må bra.