En hjärna i ett provrör – psykiatriforskning i framkant

Carl Sellgren Majkowitz, forskare vid Karolinska Institutet och överläkare vid psykiatri nordväst, har fått ta del av de pengar som Team Rynkebys projekt Skolloppet samlat in till Hjärnfonden. Han försöker lösa gåtan om hur psykiatriska sjukdomar uppstår i hjärnan.

De flesta psykiatriska sjukdomar är ärftliga och orsakas av en kombination av ett stort antal vanliga förändringar i arvsmassan, så kallade riskvarianter. Många av dessa riskvarianter påverkar hjärnans utveckling det tidiga fosterstadiet. För att lära oss mer om dessa psykiatriska diagnoser behöver vi studera hjärnan redan i fosterstadiet, vilket naturligt medför en hel del svårigheter. Därför har Carl Sellgren Majkowitz och hans forskargrupp skapat provrörsmodeller av den mänskliga fosterhjärnan.

Hur forskar man på hjärnan i ett provrör?

– Hjärnmodellen tillverkas av hudceller från en patient som bär på gener som vi vet ökar risken att utveckla vissa psykiatriska sjukdomar. I labbet kan vi då studera hur dessa gener påverkar hjärnans utveckling genom att titta på vår modell. Eftersom modellen är i ett provrör påverkas inte patienten som donerat cellerna utan vi kan obehindrat utföra experiment för att identifiera mekanismerna som ger sjukdom.

Berätta mer om er forskning, vad vill ni undersöka i just det här projektet?

– För de pengar vi fått från Hjärnfonden och Skolloppet kommer vi att skapa modeller av hjärnans utveckling för patienter med schizofreni, bipolär sjukdom, ADHD samt anorexia nervosa. Dessa diagnoser har gemensamt att de oftast debuterar tidigt i livet, ger återkommande episoder, är relativt vanliga och att det saknas botande behandling. Patienter och anhöriga drabbas hårt och  sjukdomarna leder till en betydande del av den totala sjukdomsbördan i Sverige och i världen.

– Vi vill förstå hur processer i fosterhjärnan kan ge upphov till olika psykiatriska syndrom senare i livet samt varför en viss patient svarar på en behandling men inte en annan. Denna kunskap kan användas till att utveckla den psykiatriska diagnostiken och vi hoppas att våra resultat kan skapa förutsättningar för mer skräddarsydda och botande behandlingar av psykiatriska sjukdomar.

Vilken är den största utmaningen inom ditt forskningsområde?

– Det är många tekniska problem som måste kringgås. Hjärnmodellerna måste spegla det som sker inne i den riktiga hjärnan. Dessutom är det knepiga med psykiatrisk forskning att djurmodeller är svåra att använda. För hur mäter man på ett bra sätt om en mus verkligen är deprimerad eller har schizofreni? Dessutom är mus och människa inte helt lika på alla plan, flera av de gener vi undersöker i vårt projekt finns till exempel inte hos möss. Då är det enklare att använda våra provrörsmodeller som utgår från rätt gener och samtidigt behöver inga djur heller komma till skada.

Hur kommer det sig att du fastnade för hjärnforskning?

– Jag är psykiatriker i grunden och har genom åren träffat många patienter med de psykiatriska diagnoser som vi nu forskar om. Ofta kan man göra mycket för att lindra symtomen men det är frusterande att våra behandlingar är så ospecifika och inte alltför sällan kopplade till biverkningar. Om vi ska kunna komma vidare inom psykiatrin måste vi veta mer detaljer om exakt vad som händer i hjärnan. Vi måste förstå mekanismerna bakom sjukdomen.

Vad är din drivkraft som forskare?

– I mitt dagliga arbete handlar det om utmaningen. Det blir nästan som om man får en gåta av naturen att lösa. Varje gång man sedan kommer ett steg närmare lösningen är en häftig känsla. Och när projektet lider mot sitt slut och man har sitt resultat är det fint att få sätta in det i ett större sammanhang. Att till slut kunna komma tillbaka till patienterna med något som kan gynna och hjälpa dem.