Ola Westergren omgiven av sin familj Ola Westergren omgiven av sin familj. Foto: Privat

När någon blir sjuk i Alzheimer drabbas flera generationer

Johanna Westergren var bara 54 år när hennes man insjuknade i Alzheimer – och privatekonomin, det sociala livet och alla framtidsdrömmar slogs i spillror. Här kan du läsa hennes berättelse om en av våra allra värsta anhörigsjukdomar. Den visar tydligt varför hjärnforskningen behöver ditt stöd.

Ola är mitt livs kärlek, men idag finns bara ett skal kvar. Den person som var händig, driftig och som jag kunde skratta så mycket med har ätits upp av Alzheimers sjukdom. Vi som skulle leva gott och se världen efter pensionen sitter nu istället fast som i ett fängelse.

Vi hamnade förstås inte där över en natt, Olas förändring kom smygande. Men i och med att vi hade levt ihop i över tre decennier så la jag tidigt märke till att något inte stämde. Han började glömma saker och vår relation blev ansträngd.

Alzheimerdiagnosen kom för sent

Läkarna trodde först att det berodde på stress, eftersom Ola hade fullt upp med sin byggfirma. Jag visste att det inte stämde. När jag till slut lyckades tjata in honom på en minnesutredning blev det snabbt tydligt att något var riktigt fel. Tyvärr fick Ola diagnosen för sent. På grund av sin Alzheimer hade han hunnit köra företaget, sitt livsverk, i botten. Det fick även vår ekonomi att krascha. Tack och lov kunde vi sälja av en del av huset till vår son, så att vi inte behövde flytta.

Idag, ungefär sex år senare, börjar det nog ändå bli dags för Ola lämna vårt hem. För jag orkar inte mycket mer. I och med att jag själv är ganska ung så måste jag arbeta för att få ekonomin att gå ihop. Men på jobbet är jag orolig hela tiden, eftersom Ola inte kan få omsorg under alla timmar jag är borta. Det har hänt att han står och eldar i trädgården när jag kommer hem – eller att han är två mil iväg och måste letas upp av polisen.

Alzheimers sjukdom det värsta som hänt oss

Trots det så är det skönare att vara på jobbet. På ”fritiden” måste jag fixa allt i hushållet och samtidigt hålla koll på Ola. Om han får för sig att sätta på en vattenkran kan den stå och forsa tills jag stänger av den. Han minns inte hur sådant fungerar. Tack och lov får jag hjälp av mina barn, annars skulle jag redan ha gett upp.

Alzheimers sjukdom är det värsta som har hänt mig – och mina barn och barnbarn. Förutom att vi hela tiden sliter för att få livet att gå ihop så är också sorgen ständigt närvarande. Självklart är det även hemskt för Ola. Han är fortfarande medveten om att han inte fungerar som han ska, vilket gör honom arg och frustrerad.

Jag önskar att ingen annan ska behöva uppleva detta lidande, varken som sjuk eller närstående. Därför hoppas jag på ett genombrott i Alzheimerforskningen. Jag vet att ju fler som är med i kampen mot den här fruktansvärda sjukdomen, desto större chans att vi lyckas besegra den. Vill du vara med mig? Tillsammans kan vi rädda liv och minska lidande, så ge en gåva redan idag.

Ge en gåva till den livsviktiga hjärnforskningen

  • kr

Dela sidan

Engagera dig redan idag