Forskare pipetterar celler vid ett mikroskop Martin Schalling använder stamceller i sin forskning om bipolär sjukdom.

Hur kan behandlingen av bipolär sjukdom förbättras?

Martin Schalling, professor på Karolinska Institutet, forskar om bipolär sjukdom. Ett mål för hans forskning är bl a att förstå hur litium, den vanligaste behandlingen av sjukdomen, verkar och varför alla patienter inte svarar lika bra på behandlingen.

Martin Schalling är Professor i Medicinsk Genetik vid Institutionen för Molekylär Medicin och Kirurgi samt Centrum för Molekylär Medicin vid Karolinska Institutet och Karolinska Universitetssjukhuset. Foto: Karolinska Institutet

– Det är en folksjukdom som drabbar en till två procent av befolkningen. Vi vet fortfarande inte orsaken till sjukdomen men ärftligheten är hög,  säger Martin Schalling som får forskningsbidrag från Hjärnfonden.

Bipolär sjukdom innebär att man i perioder är antingen manisk eller deprimerad. Vid de maniska perioderna kan man förlora omdömet och bete sig på ett sätt som skapar problem i till exempel relationer, arbete och för sin privata ekonomi. När man är deprimerad kan allt kännas svårt och man förlorar sin livsglädje. I mycket svåra fall är risken för självmord stor. 

Ett 70 år gammalt läkemedel

Sjukdomen behandlas fortfarande bäst med litium, ett läkemedel som togs fram för 70 år sedan. Trots att det använts så länge saknas det kunskap om hur medlet stabiliserar sinnesstämningen.  

-Litium är det bästa läkemedlet för behandling av bipolär sjukdom och har också stor effekt på att förebygga självmord. Det har visats i flera studier, säger Martin Schalling. 

En utmaning vid behandling med litium är att ställa in rätt dos. Om man ger för mycket så kan njurarna skadas och ger man för lite så har läkemedlet ingen effekt, det gäller att hitta det där fönstret och det är individuellt. 

Tillsammans med läkare inom psykiatrin arbetar Martin Schallings grupp med att bl a genom matematiska modeller förkorta tiden det tar att hitta effektiv dos. Desto snabbare man kan komma upp i rätt dos av litium desto mindre är risken att patienten tar sitt liv.  

Medan vissa individer svarar mycket bra och aldrig har några känningar av sin sjukdom under litiumbehandling så finns det individer som bara svarar till viss del och en del som inte svarar alls. Idag finns inget sätt att skilja ut de som svarar bra.  

Vi vill identifiera och karaktärisera biologiska faktorer som kan påverkar risken att drabbas av sjukdomen och hur väl individen svarar på behandling med litium.  

Stamceller, en viktig komponent i arbetet

Martin Schalling samarbetar med en forskargrupp på Karolinska Institutet som arbetar med att utveckla metoder för stamcellsforskning. En ny möjlighet är att använda hudbiopsier från patienter och ta fram hudceller som odlas med speciella tillväxtfaktorer för att etablera stamceller som sedan kan användas för att bilda nervceller som i många avseenden liknar celler i patientens hjärna. 

-Det går att ta fram celler från individer som svarar på behandling respektive inte och se om det finns biologiska markörer som skiljer sig mellan dem. De här markörerna skulle då kunna användas kliniskt för att i förväg kunna säga vilken patient som kommer att svara på litium. Det är en väldigt spännande utveckling som inte gjorts inom något fält inom psykiatrin tidigare. 

Studierna kan också användas till att öka förståelsen för hur litium påverkar nervcellerna på molekylär nivå och i förlängningen hitta måltavlor för nya läkemedel som t ex inte har samma skadliga effekt på njurarna eller fungerar inom ett större dosintervall. 

Viktigt genombrott

Martin Schallings forskargrupp deltar också i stora internationella nätverk där man arbetar för att förstå genetiken bakom varför vissa individer inte svarar på litium och vem som har risk för att få bipolär sjukdom.  

Tack vare samarbetet kan forskarna få prover från tillräckligt många individer för att kunna se vilka gener som har betydelse. 

Nu är vi kanske uppe i fyratusen prover och då börjar vi kunna se vilka gener det är som påverkar svaret på litium och samma sak gör vi för att se vem som har risk för att få bipolär sjukdom. 

Samarbetet har gett goda resultat och Martin Schalling berättar om alldeles färska resultat och genombrott.  

Vi har identifierat 64 nya riskgener för bipolär sjukdom och det är ett genombrott. Går vi tillbaks bara några år så kände vi inte till en enda trovärdig biologisk förklaring till bipolär sjukdom. Var och en av de här generna bidrar lite till sjukdomen men det är fantastiskt när vi ser på helheten, t ex har vi sett att flera är sk kalciumkanaler, dvs proteiner som transporterar kalcium genom cellens hölje. Det här är jätteintressant och ger oss nya uppslag till hur vi ska gå vidare. 

Martin Schalling hoppas att hans forskning ska ge resultat som kan användas i kliniken som diagnostiska markörer och hjälpmedel för att hitta rätt behandling till varje individ och på så sätt minska risken för självmord. 

Vad innebär stödet från Hjärnfonden? 

-Bidraget från Hjärnfonden är helt avgörande och ger oss möjligheten att ge oss in på lite nya områden när det gäller bipolär sjukdom. En stor del av pengarna går till det cellbiologiska arbetet som är väldigt kostsamt. 

Ge en gåva till den livsviktiga hjärnforskningen

  • kr

Dela sidan

Engagera dig redan idag