Ung kvinna med långt hår och glasögon framför en grönskande buske.

För Estelle Lindstedt blev högstadiet en period av enorm prestationsångest som till slut ledde till en depression. Och till att hon slutade prata.

Pluggandet tog över livet för Estelle

Känslan av att befinna sig i en grop. Att inte känna någon glädje. Där hamnade Estelle när prestationsångesten tog överhand. Tanken på att ständigt bli bättre och prestera mer blev viktigare än allt annat. Det tog mer tid från kompisar och familj och höll henne uppe sent på kvällarna. Tillslut återstod bara pluggandet och återhämtningen uteblev. Med det kom depressionen och till slut tystnaden – när hon slutade att prata.

Estelle Lindstedt gick i en vanlig högstadieklass. Ja, kanske att det var en något mer högpresterande klass där stress över att få höga betyg var en del av kulturen, men det tror Estelle är vanligt och något många känner igen. I den kulturen fick prestationskraven utrymme att gro och Estelle hamnade i en ond cirkel där pluggandet blev överordnat allt annat:

– Utanför skolan var jag inte med någon. När kompisar frågade – kan inte du komma över? Jag svarade nej. Jag valde bort. Jag valde bort allt utom pluggandet.

Hon slutade prata

Estelle pluggade hela eftermiddagarna till sent på kvällen utan paus, vaknade tidigt och begav sig till skolan för att sedan återvända hem till pluggandet igen. Med tröttheten kom okoncentrationen vilket fick Estelle att ta i ännu hårdare och även använda rasterna som tillfälle att plugga.

– Jag kände mig som en robot. Varje dag samma sak och gå igenom samma tankar. Jag ville ha det bästa betyget, prestera det bästa jag kunde. Men jag försvann bort i stressen och fastnade i prestationstankar, så jag inte ens kunde prestera.

Det gick så långt att Estelle slutade prata helt. Tidigare hade hon delat tankar med sin familj, men hon kom till en punkt när ord kändes övermäktigt. BUP, läkare och föräldrar kom fram till att det var bäst att komma bort från skolan. Det blev en tid hemma. Estelles föräldrar navigerade i sjukvårdssystemet och försöket hitta lösningar och stötta. För Estelle blev den första tiden hemma tung och tankarna malde:

– Nu är hela mitt liv över, nu kommer allt gå åt skogen. Om jag inte går till skolan så kommer jag inte få bra betyg, och inte komma in på rätt gymnasium och inte få mitt drömjobb. Efter ett tag började de tankarna lösas upp eftersom jag inte orkade gå till köket för att hämta vatten. Kanske dags att acceptera och försöka återhämta sig? Om jag inte orkar gå upp ur sängen så kommer jag inte orka något annat.

Flytten blev en vändpunkt

Vändningen kom när familjen beslöt sig för att flytta. Det blev en chans att börja om i en mindre stad. Med flytten, ett sommarlov och hjälp av en sjukgymnast och terapeut började Estelle sakta må bättre. Idag mår hon bra. Hon går på gymnasiet och har stegvis landat i ett nytt förhållningssätt till pluggandet utan att trigga ångest. Det har tagit tid att läka.

Vad tror du att det var som gjorde att du orkade framåt när det var som värst?

– Min familj. De har aldrig varit dömande och har vågat prata. De tror inte att allt kan bli bra utan förstår att det är en process. Mina föräldrar gör allt för mig.

Om du skulle kunna säga något till dig själv när du mådde som sämst, vad skulle det vara?

– Du sitter inte fast. Allt kommer bli bra. Jag är glad att jag inte gav upp. Du kommer få hjälp att komma ur prestationsångesttankarna.

Vad skulle du säga till andra barn som kanske är i samma situation som du var i?

– Det känns helt hopplöst nu, men det är inte värt att ge upp. Man behöver inte gömma sig och det finns ingen skam.

Här kan du läsa mer