Kan vi hjälpa barn som drabbats av Sanfilippos sjukdom?
Den neurologiska sjukdomen Sanfilippo får små barn att stanna upp och backa i utvecklingen. Funktioner som språk, minne, motorik och annat slås ut från 2-6 årsåldern. Inget botemedel finns och barnen överlever sällan 20-årsdagen.
Professor Lena Kjellén vid Uppsala universitet har fått ta del av de pengar som Hjärnfonden delar ut från Team Rynkebys årliga arrangemang Skolloppet. Tillsammans med Anders Dagälv, ST-läkare vid Akademiska sjukhuset, forskar hon på ämnet och försöker hitta ett sätt att behandla Sanfilippos sjukdom.
Lena Kjellén, er forskning går ut på att försöka ta fram en behandling mot sjukdomen Sanfilippo. Vad är det för sjukdom?
Sanfilippo är en mycket ovanlig sjukdom som drabbar barn. Barnen föds friska men stannar i utvecklingen i åldern två till sex år. Därifrån blir de gradvis sämre och efter hand kan de inte längre göra sådant som de kunnat tidigare, som att prata och gå. De tappar språk, motorik och kommunikationsförmåga. I Sverige föds det ungefär ett barn med Sanfilippos sjukdom varje år. Inget botemedel finns och personer med svårare former av sjukdomen överlever sällan 20-årsåldern.
Sjukdomen beror på att ämnet heparansulfat ansamlas i alltför stora mängder i hjärnan. I friska individer finns det enzymer i hjärnan som ska bryta ner gammalt heparansulfat i samma takt som det nybildas, men hos Sanfilippodrabbade fungerar inte ett av enzymerna som det ska, vilket beror på en mutation i genen som kodar för det.
Berätta mer om din forskning – vad vill du undersöka?
I min forskargrupp har vi länge försökt förstå hur den här molekylen som ansamlas hos Sanfilippopatienter, heparansulfat, tillverkas i cellerna. Alla mänskliga celler har heparansulfat på sin yta och den är viktig bland annat under fosterutvecklingen. Som andra kolhydrater och proteiner kommer heparansulfatet att brytas ned och ersättas av nytillverkade heparansulfatkedjor. Det kräver ett helt batteri av enzymer som stegvis tar sönder heparansulfatkedjan som ska ersättas. Om någon av dessa enzymer saknas avstannar nedbrytningen och restprodukten blir kvar och börjar till slut läcka ut ur cellerna. Det är detta som händer hos barn med Sanfilippos sjukdom.
Ett sätt att behandla sjukdomen skulle kunna vara att ersätta enzymet som inte fungerar som det ska, men eftersom enzymer är för stora för att kunna passera in i hjärnan fungerar det inte. Däremot kan mindre molekyler passera in och tanken med vår forskning är att hitta sådana små molekyler som skulle kunna hämma produktionen av heparansulfat så att inget överskott uppstår.
Med hjälp av den nobelprisade tekniken CRISPR/Cas har vi kunnat ta fram genetiska modeller i zebrafiskar för att kunna testa olika molekyler och se om de har någon effekt på sjukdomen.
Hur kommer dina forskningsresultat att hjälpa personer som är drabbade av Sanfilippos sjukdom?
Om vi kan identifiera effektiva hämmare som får patienterna att sluta producera för mycket heparansulfat skulle de kunna utvecklas till läkemedel som skulle kunna lindra sjukdomen. Våra modeller skulle också kunna utnyttjas av andra forskargrupper med andra infallsvinklar på sjukdomen.
Sanfilippo är ju en ovanlig sjukdom, varför är det viktigt att forska om den?
Jag tror att den kunskap vår forskargrupp har om heparansulfat och de lite speciella metoder vi använder kan bidra stort här. Dessutom kan våra resultat komma att spilla över på andra neurodegenerativa sjukdomar och gynna forskningen om dem.
Vad är din drivkraft som forskare?
Nyfikenhet. Jag tror att vi måste vara rädda om den nyfikenhetsbaserade grundforskningen som i förlängningen kan ge så många viktiga tillämpningar (som ingen tänkt på från början!).
