Göran fick alzheimer mitt i livet

När Göran Sigurdsson, 53, först började märka att något inte stämde trodde han att det handlade om stress. Han hade gått in i väggen tidigare och kände igen tröttheten, ljudkänsligheten och behovet av återhämtning.

Men den här gången var något annorlunda.

– Jag kunde inte räkna ordentligt längre. Multiplikationstabellen satt kanske där, men när jag skulle räkna ihop någonting gick det inte. Och så kunde jag stå länge och titta på en analog klocka och tänka: vad är klockan egentligen?

Han och hans fru bodde på en gård som också var hans föräldrahem. Han arbetade som arbetsledare på ett företag som producerade trägolv och hemma fanns både egna barn, bonusbarn och familjehemsplacerade barn.

Under 2023 började han känna att han inte längre orkade som tidigare. På jobbet använde han strategier från tiden efter utmattningen. I stället för att äta lunch med kollegorna i det skramliga lunchrummet tog han med sig mat till kontoret och vilade för att klara eftermiddagen. Väl hemma så var han helt slutkörd och orkade inte ens sitta med familjen och äta kvällsmat eller prata.

– Jag tänkte att jag behövde byta jobb. Göra något som inte var lika krävande.

På våren 2024 sa Göran upp sig från jobbet, det funkade inte längre. Livet blev då lättare att hantera, hade alltid något att fixa och göra hemma, men nu I sin egen takt.

Vägen till diagnos började med en femtioårskontroll på vårdcentralen. Där gjordes olika tester och efter några månader skickades Göran vidare till minnesmottagningen. Där följde fler utredningar.

I april 2025 kom beskedet: alzheimer.

– Jag hade inte misstänkt det själv, tänkte nog mest att det var stress.

När läkaren berättade vad det handlade om var Göran första tanke inte på honom själv.

– Det första jag tänkte på var alla andra runt mig. Mina barn. Alla som jag har haft runt mig. Att de blir utan en pappa.

Senare samma kväll sjönk insikten in på riktigt.

– Då tänkte jag: Shit, det är på riktigt, jag har fått alzheimer! Det var en chock. Men efter det har jag försökt tänka att jag får ta en dag i taget.

Diagnosen förändrade snabbt familjens liv. Göran och hans fru hade byggt upp ett stort familjehem utanför Kristianstad och renoverat gården för att skapa plats för flera generationer och barn som behövde trygghet. Görans fru hade varit familjehem redan flera år innan de träffades.

Men efter diagnosen blev de tvungna att fatta svåra beslut.

– Vi fick lämna ifrån oss två barn när jag fick diagnosen. Det tog vi jättehårt. Det har varit jättejobbigt.

Tre familjehemsplacerade barn bor fortfarande kvar hos familjen: ett tvillingpar i tolvårsåldern och en tonårsflicka. De två yngsta har bott med Görans fru sedan de var små. Det finns också vuxna barn som tillhör familjen men de har flyttat hemifrån.

De sålde gården och skaffade ett mindre hus mer centralt istället. Men Göran och hans fru har också planerat för längre fram i framtiden. De har skaffat en liten lägenhet fem minuter bort, där Göran redan har börjat bo ibland.

– Längre fram kommer jag inte att kunna bo hemma med barnen. Det kan bli jättekonstigt, och vi vill inte utsätta dem för det.

Lägenheten är både en praktisk och känslomässig strategi. Där kan Göran vila, laga mat i lugn och ro och ändå vara nära familjen.

– Vi vill egentligen vara tillsammans hela tiden. Men jag vill inte att min fru ska bli min vårdare.

En av de största sorgerna Göran har nu är att han inte kommer få möjligheten att få bli morfar/farfar som alla andra. Den möjligheten är så pass långt fram så han förstår att det är stor chans att han kanske inte kan uppleva någon barnbarnstid. Göran blir ledsen när han ser andra I den rollen nu, på tv eller I verkligheten.

Hemma pratar familjen öppet om sjukdomen. De har till och med gett den ett namn: Allan.

– När någonting händer och blir tokigt så vet barnen att det är Allan som gjorde det. Inte jag.

Att kunna skilja på sig själv och sjukdomen har blivit viktigt för Göran.

– Allan gör så att jag inte nedvärderar mig själv. I början kunde jag tänka: nu gjorde jag fel igen. Nu kan vi säga att det var Allans fel.

I vardagen märks sjukdomen på flera sätt. Göran kan tappa bort vad han håller på med, få svårt att hitta appar i telefonen eller läsa av tangentbordet. Ett par gånger har han gått ut med hunden – men glömt hunden.

– Jag kan gå två meter och sedan bli helt blank. Då brukar jag gå tillbaka till där jag var. Om jag lugnar ner mig kommer det oftast tillbaka.

Han blir också trött fort och behöver vila varje dag. Stress gör symtomen tydligare.

– När jag blir stressad tappar jag ord, eller så kommer orden i fel ordning. Jag behöver ha det lugnt för det mesta.

Trots sjukdomen försöker Göran hålla fast vid det som fungerar. Han gör hjärngympa varje dag, löser korsord och sudoku, spelar instrument, tänker på kosten och rör på sig.

Han har också startat en insamling och springer lopp för att samla in pengar till hjärnforskningen.

– Dels gör jag det för mig själv. För att sätta press på mig själv och säga: de här loppen ska jag göra. Och sedan tänkte jag att man kanske kan göra något mer av den här svåra situationen, engagera fler människor.

Flera vänner och släktingar har hakat på.

– Några har sagt: du fick mig att börja springa också. Det känns fint.

För Göran handlar insamlingen om hopp – men också om nödvändighet.

– Vi behöver fixa den här sjukdomen på något sätt. Att samla in pengar måste vara ett bra sätt att göra det på.

Göran följer forskningen och hoppas att framtida behandlingar ska kunna bromsa sjukdomen.

– Forskningen betyder jättemycket. Om det skulle komma fram en bromsmedicin är det oerhört viktigt, särskilt för dem som är i början och har lindriga besvär.

Han är realistisk. Kanske kommer det att ta tid innan alzheimer kan botas. Men även en behandling som bromsar sjukdomsförloppet skulle förändra mycket.

– Det hade betytt att jag hade kunnat vara längre med min familj.

Därför vill han uppmana fler att bidra till forskningen.

– Det är en hemsk sjukdom. Det behövs mer pengar till forskningen. Om man kan hålla sjukdomen i schack, även om man inte kan bota den direkt, så är det jättemycket värt.

För Göran handlar livet nu om att skapa så mycket trygghet som möjligt – för sig själv, sin fru och barnen. Han vet inte hur fort sjukdomen kommer att utvecklas. Ingen kan säga säkert.

Men han vet vad han vill göra med tiden han har.

– Jag tycker ändå att jag har ett ganska bra liv. Jag njuter av det mesta. Jag går i skogen med hunden. Jag springer. Jag lagar mat. Jag tar en dag i taget.