När hjärnan fungerar annorlunda

Ungefär 10-15 procent av alla barn i Sverige har någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF).¹ De olika NPF-diagnoserna är nära släkt med varandra, och det är inte ovanligt att en person har flera NPF-diagnoser. Det finns även personer som både har ADHD och bipolär sjukdom, ibland kallad manodepressiv sjukdom, som innebär att man i perioder är antingen manisk eller deprimerad.

Hos personer med NPF handlar det om att hjärnans förmåga är annorlunda när det gäller att bearbeta information.

Det kan ta sig i uttryck genom svårigheter med att fokusera och bibehålla uppmärksamhet, impulskontroll och aktivitetsnivå, inlärning och minne, uttryck i tal och skrift, samspel med andra människor och motoriken. förmåga att planera och samordna och filtrera ovidkommande ljud och brus i bakgrunden.² Den annorlunda perceptionen kan också medföra en över- eller underkänslighet för sinnesintryck, exempelvis ljud, ljus och lukter. För barn innebär har den omgivande lärmiljön därför stor inverkan på koncentration och lärande och därför finns också ett större behov av stöd.²

ADHD, som är en av de vanligaste typerna av NPF, kan yttra sig på olika sätt hos olika individer och under olika tidpunkter i livet. Svårighetsgraden och typen av problem varierar ofta från person till person. Barn kan uppfattas som bråkiga, vilket kan leda till fel bemötande och att de inte får den hjälp de behöver. Följden kan bli svårigheter att hänga med och trivas i skol­an.

Försämrad självkänsla och minskad framtidstro kan i vissa fall resultera i att man lämnar skolan utan fullständiga betyg. Som vuxen med ADHD präglas man ofta av bemötandet under uppväxten, vilka krav och förväntningar man har på sig, vilket stöd man har fått och hur den aktuella livssituationen ser ut.

För många var föräldrarnas stöd ovärderligt. Edith Lundin fick sin ADHD diagnos när hon var 23 år. I skolan var det svårt och hon blev mobbad men tack vare föräldrarnas stöd klarade hon sig ändå bra. När hon fick ADHD-diagnosen upplevde hon en enorm lättnad.

– Jag kan faktiskt inte sitta still, och det är okej. Som vuxen har jag lärt mig mer om min diagnos och också lärt mig att handskas med den, säger hon.

Alexander Forselius har Asperger och efter att han fick diagnosen blev datorn och ett lugnt rum räddningen för honom.

– Jag kände själv inte att det var något som var fel, säger han.