Mitt hjärta blöder när de mörka tankarna tar över. De tyngsta dagarna är hemska. Jag befinner mig i en lång och nattsvart sorg, trots att jag vet hur meningslöst det är. Att det bara får mig att må sämre. Jag vet att jag behöver fokusera på det som fungerar, för det är mycket som fortfarande gör det. Som min läkare sade till mig: “Din hjärna är mycket mera frisk än sjuk”.
Ändå sörjer jag att jag nog inte kommer vara tillräckligt klar i huvudet för att kunna glädjas med barnen när de flyttar hemifrån. Om jag ens lever då. Jag sörjer att jag troligen inte kommer få uppleva glädjen i att bli mormor. Att jag kommer bli beroende av andra. Att bli en belastning för mina nära.
Jag är också rädd för hur det ska bli. Hur kommer jag bli behandlad av andra? Hur kommer min personlighet förändras? Tänk om jag blir outhärdlig att vara med? Tankarna smyger sig först på men attackerar därefter blixtsnabbt. Rädsla, oro och tvivel.
Men mest av allt sorg.
Ulrika delade med sig av sin vardag på Hjärnfondens instagramkonto under september. Vi kommer att publicera några av hennes texter här. Här berättar hon hur det var att få diagnosen.
