”Tänk om jag bara hade hittats några timmar tidigare…”
För tretton år sedan slogs Ronneys liv i spillror då han drabbades av en stroke, en kraftig hjärnblödning. Maximal otur gjorde att Ronney blev liggande i hela åtta timmar innan han blev förd till akuten och för det har han fått betala ett högt pris med många komplikationer efter stroken. Hade han bara blivit hittad några timmar tidigare hade allt varit annorlunda.
Ge en gåva till forskningen om stroke!
Hade jag vetat att onsdagen den 26 november 2003 skulle bli den sista dagen av mitt gamla liv hade jag spenderat den med familjen, inte på en personalfest. Men det gjorde jag. Kvällen var trevlig, men vid 22-tiden ville jag åka hem. Då insåg jag att jag glömt datorn på jobbet, så jag körde förbi kontoret, sprang uppför trapporna och gick in. Då small det till i huvudet. Jag föll ihop på golvet och allting blev svart. Under åtta timmar blev jag liggande i mörkret innan en kollega hittade mig morgonen därpå och ringde en ambulans som körde mig till Karolinska Universitetssjukhuset. Jag hade fått en stroke.
16 dagar senare vaknade jag sakta upp ur koman. Jag kände pappas stora hand runt min och tankarna började snurra. Vad hade hänt, vilka konstiga ljud, hur länge hade jag legat här? Jag förstod ingenting och ingen berättade något för mig! Sedan kom förklaringen. Det var en kraftig hjärnblödning. Jag var uppkopplad till massor av apparater, hade genomgått flera operationer och fick en mängd olika mediciner. Det var tydligen ett underverk att jag överlevt, i och med att jag fått akutvård så sent.
Läkarna opererade mig igen för att minska på hjärntrycket och mitt tillstånd stabiliserades långsamt. Men ju mer vaken jag blev, desto tydligare förstod jag att mitt gamla liv var över. Jag kunde inte gå eller prata och fick tunga krampanfall. Men efter den längsta och tyngsta veckan i mitt liv, så bestämde jag mig. Jag tänkte inte bli ett vårdpaket, jag skulle kämpa! Långsamt, långsamt lärde jag mig gå igen och gick samtidigt på talträning. Det var en lång, smärtsam och krokig väg tillbaka, men med stödet jag fick av alla läkare och sköterskor så gick det lite bättre för varje vecka.
Idag är det tretton år sedan mitt liv slogs i spillror och jag har fått betala ett oerhört högt pris för att jag blev hittad och förd till akuten så sent. Det finns nämligen inga behandlingar som helt kan återställa någon som fått vänta så länge på vård. Jag är 48 år men har gikt, afasi, svaga njurar, en svag högersida och kommer aldrig mer kunna arbeta. Jag har dessutom gått igenom en skilsmässa, förlorat vårt hus, vårdnaden om barnen och 98 % av mina vänner. Jag har samtidigt varit tvungen att omvärdera mycket i mitt liv. Idag prioriterar jag mina relationer och mitt eget tillfrisknande. Det har gett mig en ny, djupare relation med mina barn vilket är fantastiskt. Nu kan jag också köra bil igen, jag tränar fotbollskillar en gång i veckan och föreläser då och då på olika universitet.
Jag lever med andra ord ett ganska bra liv nu trots allt jag förlorat. Men jag saknar kärleken. Jag har en hund som är min bästa vän, men livet blir ganska ensamt när man drabbats som jag. Därför hoppas jag att alla inser sig hur livsviktigt det är att hjärnforskningen får det stöd som behövs för att få fram bättre behandlingar och nya rehabiliteringsformer.
Ronney Westin, 48 år
PS. Varje år drabbas ca 30 000 personer i Sverige av stroke. Därför är varje gåva till hjärnforskningen så viktig.
En stroke kan drabba alla – oavsett ålder. Därför är din gåva till hjärnforskningen så viktig!
