Alzheimers sjukdom kan bara sluta på ett sätt
I våras tog en lång kamp slut för Ann-Helen Mikalsen. Då somnade hennes mamma in i sviterna av Alzheimer. Det är en sjukdom som sakta men säkert bryter ner den som drabbas, men också dem som står bredvid. I det här fallet en dotter. Läs hennes berättelse – och se varför hjärnforskningen behöver ditt stöd.
Min mamma Alfhild var en mycket aktiv och kreativ pensionär. Hon tecknade, sydde, stickade och skrev dikter. Dessutom var hon full av humor och upptåg. Därför la jag direkt märke till när hon, som var så pigg, började upprepa sig. Riktigt orolig blev jag nog först något år senare, då mamma dessutom började få vanföreställningar. När jag hälsade på henne fick jag inte prata om vissa saker, eftersom ”grannarna kunde höra allt”.
Med tiden eskalerade det, mamma fick förföljelsemani och stod och skrek på en granne från sin balkong. Problemet var att hon själv vägrade inse att något var fel. Så till slut fick jag boka en läkartid bakom ryggen på henne. Efter att hon hade skickats vidare för ett kognitivt test fick hon snabbt diagnosen Alzheimers sjukdom. Det ville mamma inte alls kännas vid, tvärtom blev hon rosenrasande bara man nämnde sjukdomen.
Att skicka iväg mamma – värsta dagen i mitt liv
Även om jag nu hade fått ett namn på det som hände mamma fanns det inget att göra. Det saknas ju medicin mot Alzheimer – och hon ville inte ha den hjälp jag kunde erbjuda. Så läget fortsatte att förvärras. Det blev allt svårare att få tag på mamma, hon öppnade knappt dörren längre. Hon skötte inte sin hygien och glömde äta. Ibland hittade vi henne irrandes i traktens centrum.
Till slut var jag tvungen att göra något. Jag kontaktade en psykiatrisk enhet och berättade hur det låg till. De gjorde ett hembesök och såg att det knappt var beboligt hos mamma – kylen var proppfull av rutten och möglig mat. Så de tvångsomhändertog henne. Det var den värsta dagen i mitt liv! Jag försökte trösta mig med att hade mamma varit frisk skulle hon inte ha klandrat mig.
Plats på demensboende
Efter några månader på den psykiatriska enheten fick hon komma till ett demensboende. Det var inte ett bra ställe, men det tog två år innan vi fick plats på ett fint boende. Då var mamma i riktigt dåligt skick. Mindre än ett år senare fick hon en feber som hon aldrig vaknade från.
Även om sorgen var enorm så innebar det också en lättnad. Under de tre åren på boende sa mamma hela tiden att hon inte ville leva längre. Det hade varit egoistiskt att önska en människa tillbaka till det livet.
Den som inte har kommit nära Alzheimers sjukdom har nog svårt att föreställa sig hur hemskt det är. Tack och lov fanns min dotter och min syster också där för mamma, så jag var inte ensam. Det är ett stort lidande även för de anhöriga. Ett genombrott i kampen mot Alzheimer skulle betyda så mycket för så många. Därför hoppas jag nu på din gåva till hjärnforskningen!
Tack!
Ann-Helen Mikalsen
Dotter till Alzheimerdrabbade Alfhild
