Berättelser Alzheimers sjukdom

Hur är det att få höra att du har Alzheimers sjukdom? Ulrika Harmsen berättar om dagen då bomben slog ner.

Dzenita Jenny Mehovic är en av alla som kommer att springa Hjärnsteget nu i september. Att kunna bidra till forskningen om Alzheimer och samtidigt uppmana till fysisk aktivitet är viktigt för henne.

En mamma som tycktes ha superkrafter blev plötsligt initiativlös, glömsk och förvirrad. Utmattning, trodde alla, läkarna också. Men symtomen blev värre och sen kom diagnosen, Alzheimers sjukdom. Läs Emelys berättelse om sin mammas stora förändring här.

Barbro var en mycket social person, som levde sin dröm och jobbade hårt som barnmorska på fältet i Uganda och Tanzania. Strax efter pensionen fick hon diagnosen Alzheimers sjukdom. Hennes dotter Jane berättar om en tillvaro som aldrig mer blev sig lik. Och varför ditt stöd behövs i jakten på Alzheimergåtan!

– Det svåraste med att min mamma har Alzheimer är att jag saknar henne så fruktansvärt mycket, säger Kirsten.
I den här filmen får du möta Kirsten, hennes mamma och hennes dotter Melina. Det är en kärleksfull och gripande skildring av hur svårt det är när en älskad anhörig får Alzheimer.
Klicka på pilen i bilden och se filmen.

Maja Nygrens svärfar Stig har Alzheimers sjukdom. Här berättar hon i en film om hur hans diagnos påverkat många människor i hans omgivning, inte minst den närmaste familjen och hur det är at leva med Alzheimers sjukdom.

Tobias Hildebrand kunde inte tro att hans starka och stolta pappa hade en svår sjukdom, han var ju inte ens 60 år. Trots att pappan vägrade gå till doktorn talade det förändrade beteendet sitt eget språk. Läs Tobias Hildebrands berättelse om Alzheimers sjukdom och varför din gåva till Hjärnforskningen är så viktig.

Kirstens mamma Ingrid är i ett sent stadium av Alzheimers sjukdom – och vet det. ”Det är som en kolorerad vind som ständigt blåser genom mina tankar”, säger hon själv. Läs Kirstens berättelse om sin mamma här.

“Farmor Ragnhilds och farfar Arnes hus var platsen där släkten brukade samlas vid jul, påsk och om somrarna. Där lekte jag med mina kusiner och där höll jag farmor och farfar i hand när vi gick iväg på spännande utflykter.”
Johannes Nordling har ljusa minnen från bandomens vistelser hos farmor och farfar. Men nu har båda blivit dementa och håller sakta på att förändras. Det här är hans berättelse.