”Det är fruktansvärt att tänka på att jag ska lämna min sambo och alla mina djur”

Vad hände när du blev sjuk?

– Jag hade jobbat länge i vården, men de sista åren var jag personlig assistent. Under den tiden började jag märka att jag hade problem med minnet. Jag behövde dubbelkolla saker hela tiden.  Till slut sökte jag vård och det blev många turer, tills en demenssjuksköterska kom förbi. Hon fattade misstankar och fick in mig på en minnesmottagning. Där visade det sig ganska snabbt att jag hade Alzheimer.

Hur kände du när du fick beskedet?

– Jag blev inte så chockad, eftersom jag hade anat att något var fel. Det jobbigaste just då var egentligen att jag blev sjukskriven och fick väldigt dåligt med pengar. Tack och lov kunde jag få ut mina pensionsbesparingar och betala av en massa saker, så att jag kunde börja leva billigare.

Hur är tillvaron idag?

– Än så länge går det hyfsat. Jag har två mediciner som lindrar symptomen. Jag glömmer en del ord, men annars klarar jag fortfarande det mesta. Och livet här hemma är underbart. Jag har en fantastisk sambo som jag delar intressen med. Vi odlar mycket, har många djur och vandrar i de vackra markerna runtomkring oss. Det som gnager i mig är frågan hur länge jag får vara klar i skallen. Det är fruktansvärt att tänka på att jag ska lämna min sambo och alla mina djur.

Vad hoppas du att hjärnforskningen kan uppnå?

– Jag har läst mycket om det här. Det finns en hel del lovande forskning kring nya Alzheimerbehandlingar. Jag hoppas att det kan komma något, vad som helst, bara jag får lite mer tid. Jag är gärna försökskanin, eftersom den här sjukdomen ändå bara kan gå åt ett håll.

Nya framsteg kräver ju resurser. Vad vill du hälsa till den som läser det här?

– Vem som helst kan drabbas av Alzheimer. Och det är en hemsk sjukdom som det inte går att bli frisk från. Därför är det jätteviktigt att hjärnforskningen får pengar. Det brinner jag för.