Så utvecklas språk, minne och sinnen

Hjärnan är komplex och dess olika delar verkar tillsammans under barnets utveckling. Nedan kan du läsa mer om några olika områden och delar i hjärnan. 

Språk

Språk gör det möjligt för oss att kommunicera ett obegränsat antal idéer genom en välstruktureradström av ljud, och barnet kämpar från start för att kunna kommunicera med sin omvärld. Språket, precis som många andra beteendefunktioner i hjärnan, är en del av ett komplext system där nervområden mellan flera områden samverkar. Till exempel är hörseln, synen, minnet och motoriken viktiga när det kommer till att skapa sig en förståelse för ord och kunna uttrycka sig. 

Man brukar ofta tala om hjärnans två olika talcentrum som båda sitter i vänster hjärnhalva: 

  •  Brocas fält är ett motoriskt talcentrum som man hittar i pannloben och som sätter samman de rörelseprogram som krävs för att man ska kunna formulera ord. Dessa signaler skickas till områden som styr de motoriska funktionerna som krävs för att vi ska tala, som munnen, tungan och stämbanden, svalg osv. 
  • Wernickes fält är ett sensoriskt talcentrum och ligger den i övre delen av tinningloben. Det här fältet spelar en viktig roll för hur man förstår och uppfattar det som sägs, hur man associerar ord och meningar. 

Syn

Barnet är närsynt vid födseln, men redan efter några månader känner den igen sina föräldrar. Vår syn har ofta jämförts med hur en kamera fungerar. Precis som kameralinsen fokuserar ögats lins på ett inverterat objekt som projiceras på näthinnan. Men jämförelsen faller ganska snabbt eftersom kameran inte fångar vad vår syn verkligen gör, nämligen att skapa en tredimensionell uppfattning om vår värld som skiljer sig från den två-dimensionella bild som projiceras på näthinnan. Dessutom har vi även vår kognitiva förmåga som gör att vi kan känna igen det vi ser trots att ljus- och färgförhållanden förändras. 

Två saker krävs för att synen ska fungera normalt. Dels måste man förstå var ett objekt är, och dels vad objektet är. Detta tolkas i syncentra i nackloben bak i hjärnan. Att förstå var ett objekt är involverar både djup, färg och rörelse, och genom det kan hjärnan lokalisera ett objekt. Men för att förstå vad det är man ser krävs bland annat minne och association. 

Hörsel

Redan från födseln använder barnet hörseln för att upptäcka världen omkring sig. Vår hörsel har en enorm förmåga att urskilja olika typer av ljud, från den komplexa ljudblandningen av en symfoni tilldet bedövande ljudet av skriket av en publik på en hockeymatch. Den här förmågan görs möjlig genom hårceller som fungerar som mottagare i innerörat. Liknande hårceller ansvarar också för vårt balanssinne. Den mänskliga hörseln börjar när hörselsnäckan, det snigelformade organet i vårt inneröra, omvandlar ljudenergi till elektriska signaler och sedan skickar dem vidare till hörselbarken i hjärnan för tolkning. 

Rörelser

Våra sinnen hjälper oss att forma en inre bild av våra kroppar och vår yttre omvärld och en av de grundläggande funktionerna för våra sinnen är att vägleda våra rörelser. Även en enkel rörelse som att sträcka oss efter ett glas vatten kräver visuell information för att vi ska kunna forma en inre bild över var glaset befinner sig i rummet. Det kräver också att hjärnan bildar sig en uppfattning om våra kroppsdelar så att rätt motoriska signaler skickas till rätt arm.

En viljestyrd rörelse kräver helt enkelt att de motoriska delarna av hjärnan har tillgång till en hel ström av information från våra sinnen. Beslutet att utföra en rörelse och inte en helt annan, beror därför på en samverkan mellan både motoriken och sinnena och det krävs en viss ålder för att barnet ska klara av att behärska detta. 

När vi ska utföra en rörelse, som till exempel skruva loss locket på en burk, formas ett invecklat rörelseprogram som samordnar enskilda muskler och muskelgrupper. En del muskler behöver aktiveras vid ett visst moment under en följd av komplicerade rörelser. 

Samordningen sker genom hierarkiska nivåer där utgångspunkten är motorbarken som ligger i den övre delen av storhjärnan. Därifrån skickas signalerna vidare till hjärnstammen som fungerar som en slags kopplingsstation och där bland annat balanscentra ligger. Från hjärnstammen skickas sedan signalerna vidare till ryggmärgen som för ut signalerna via motorneuroner till rätt muskler och muskelgrupper som ska utföra rörelsen. 

Minne

Minnet kan delas in i korttidsminnet och långtidsminnet. 

  • Korttidsminnet, eller arbetsminnet, använder vi oss ständigt av. Det påminner oss om var vi är, vad vi håller på med, vad vi gjorde nyss och vad ska vi göra härnäst. Dessa minnen bildas hela tiden och glöms sedan bort. Pannloberna i samarbete med hjässloberna anses vara särskilt betydelsefulla för ett fungerande korttidsminne. Långtidsminnet har däremot sitt centrum i hippocampus, en slags nervkärna som sitter mitt i hjärnan. 
  • Långtidsminnet delas in i ytterligare två olika typer av minne; det implicita minnet och det explicita minnet. 
  • Det implicita minnet lagrar kunskap som vi lärt oss genom att öva, som till exempel färdvägar så att vi inte glömmer bort hur vi ska åka varje morgon vi sätter oss på cykeln. 
  • Det explicita minnet använder vi för att komma ihåg fakta eller händelser. Det kan både vara personliga upplevelser och fakta från att ha studerat en bok. Dessa ”plockar” vi sedan upp som minnesbilder när vi behöver dem.

När man pratar om minne är det också relevant att prata om lärande. Lärandet är en process som i sin tur ger oss kunskap om omvärlden, medan minnet är en process vari kunskapen kodas och lagras för att vi senare ska kunna plocka fram det. Barnet lär sig motoriska färdigheter som gör att det kan bemästra sin omvärld, och det lär sig språk som gör att det kan kommunicera vad det har lärt sig. 

Dela sidan