”Sjukdomen slet på mig men framför allt på min familj”

Min psykiska sjukdom var antagligen en del av mitt genetiska arv och de första tecknen visade sig i 15-årsåldern. Jag hade länge haft svårt att klara mig i skolan, så till slut hoppade jag av och gick till sjöss. Då rämnade tillvaron. Jag fick en depression på båten, blev snabbt hemskickad och fick till slut min diagnos – jag led av bipolär sjukdom. 

Diagnosen var skamfylld och svår att acceptera, så jag förnekade till en början att jag drabbats. Det ledde till ett stökigt 1960-tal med årliga besök eller tvångsintagningar för medicinering och elchocksbehandling. Trots detta lyckades jag dock skaffa familj, utbilda mig till och arbeta som journalist. Men sjukdomen slet på mig och framför allt på min familj. Perioderna av maniska tillstånd drabbar nämligen dem man älskar minst lika hårt. Därför är ditt regelbundna bidrag till den fortsatta forskningen på området så viktigt.

Vändningen kom när jag accepterade sjukdomen och började sköta min medicinering. Sedan 80-talet har jag bara haft enstaka skov och varit väldigt öppen mot alla om hur sjukdomen påverkar mig och min omvärld. Sedan några år håller jag regelbundna föredrag i ämnet och är även engagerad i (H)JÄRNKOLL och patient- och anhörigföreningen Balans.

Trots att forskningen idag gjort framsteg, så är en psykisk sjukdom ofta kronisk och en skammens stämpel för allt för många. Därför är det så viktigt att du och jag, på våra olika sätt, fortsätter stödja hjärnforskningen så att fler som drabbats av psykisk ohälsa får en möjlighet att leva ett friskare liv – i balans med familjen.

Ett stort tack för din viktiga insats. Den gör skillnad. 

Vänliga hälsningar,

Arvid Lagercrantz
Författare, journalist och tidigare radiochef